Han sover sig genom dagarna, för att orka rocka loss på nätterna. Men nu blir det julledigt! We're going Anna Wahlgren on his ass, muahahah. Sen är det slut på nattligt tuggande på mig...
lördag 20 december 2008
På besök i stan
Han sover sig genom dagarna, för att orka rocka loss på nätterna. Men nu blir det julledigt! We're going Anna Wahlgren on his ass, muahahah. Sen är det slut på nattligt tuggande på mig...
tisdag 16 december 2008
FÖRLÅT!
Alla ni som faktiskt läste här hyfsat regelbundet ett tag, men som nu säkert gett upp eftersom jag aldrig uppdaterar något. Jag har inga bra ursäkter, bara dåliga. Allt har fastnat i... tja. Livet. :)
Hm, när jag skriver så tycker jag själv att det låter som en TOPPEN ursäkt.
HÄR är livet
Bäst-vännen Jillen har fixat den snajdiga Aiden-brodyren! Tack!
Nu ska jag försöka få sonen att somna. Han har sömnvägrat ikväll, så nu får han sitta i sin babysitter på vårt jättestora köksbord och titta på när mamma och pappa nerdar och dricker glögg. Rätt mysigt. Med storasyster snusandes i rummet bredvid.
Hm, när jag skriver så tycker jag själv att det låter som en TOPPEN ursäkt.
HÄR är livet
Bäst-vännen Jillen har fixat den snajdiga Aiden-brodyren! Tack!
Nu ska jag försöka få sonen att somna. Han har sömnvägrat ikväll, så nu får han sitta i sin babysitter på vårt jättestora köksbord och titta på när mamma och pappa nerdar och dricker glögg. Rätt mysigt. Med storasyster snusandes i rummet bredvid.
lördag 29 november 2008
Inredningsporr
Hamnar ofta på www.feber.se när jag slösurfar, en outsinlig källa till prylinformation. Feberhänget innebär att jag lägger allt mellan två minuter och en timme på att knarka inredningsprylar och/eller kläder. Särskilt inredningsprylar kan kännas lite mysigt och spännande nu när mörkret är kompakt utanför fönstret redan klockan 15, och en enda liten lampa kan göra underverk för själen.
Men oavsett om det blir ett fem eller sextiominuterspass, infinner sig alltid en lätt äckelkänsla rätt snart. Alla dessa superdesignade hem och människor, alla små söta saker som ser fina ut på bild i sin ensamhet men mest bidrar till ett hem ännu mera överfullt av onödiga prylar...
Och tanken slår mig: Det finns rätt många paralleller mellan inredningsporr och vanlig porr.
Kassa produktionsvillkor där människor far illa
Den är onödig
Tar tid från de relationer man egentligen mår bra av
Handlar ofta om att man fokuserar på fel saker, i tron att det ska göra en lycklig.
Men så finns det folk som gör tvärtom. Satsar på att LEVA, lära sig saker, och ta hand om det som räknas mest. Min vän Jonas är en sådan person. Här kan du läsa hans blogg om frivillig enkelhet.
Men oavsett om det blir ett fem eller sextiominuterspass, infinner sig alltid en lätt äckelkänsla rätt snart. Alla dessa superdesignade hem och människor, alla små söta saker som ser fina ut på bild i sin ensamhet men mest bidrar till ett hem ännu mera överfullt av onödiga prylar...
Och tanken slår mig: Det finns rätt många paralleller mellan inredningsporr och vanlig porr.
Kassa produktionsvillkor där människor far illa
Den är onödig
Tar tid från de relationer man egentligen mår bra av
Handlar ofta om att man fokuserar på fel saker, i tron att det ska göra en lycklig.
Men så finns det folk som gör tvärtom. Satsar på att LEVA, lära sig saker, och ta hand om det som räknas mest. Min vän Jonas är en sådan person. Här kan du läsa hans blogg om frivillig enkelhet.
onsdag 12 november 2008
Jag gillar höst
Jag gillar verkligen vår gård. Trots att den är ett kaos. Trots att alla växterna har dött. Trots att den är vår egen lilla gated community.Eller kanske just därför.
Och färgerna som spelar utanför mitt fönster varje morgon.
onsdag 5 november 2008
Har just (många år försent, I know) sett dokumentärfilmen "Prostitution bakom slöjan". Det tar så hårt, när man ser kvinnor så uppenbart från sin egen tid vara helt utan rättigheter. Handelsvaror, utan möjlighet att själva styra sina liv. Det gör ont, helt enkelt. Hur fungerar vi människor egentligen, när vi så enkelt sätter pris på varandra?
På sätt och vis är jag glad att jag fått en pojke. Det verkar enklare att uppfostra någon till att vara omtänksam och jämställd, än att lära någon att aldrig bli ett offer. I Sverige är det senare åtminstone möjligt. Så inte i Iran.
På sätt och vis är jag glad att jag fått en pojke. Det verkar enklare att uppfostra någon till att vara omtänksam och jämställd, än att lära någon att aldrig bli ett offer. I Sverige är det senare åtminstone möjligt. Så inte i Iran.
måndag 27 oktober 2008
Eldmannen önskar sig...
Håll med om att Eldmannen borde få en sådan av sin pappa. Hm. Eller mamma :) Jag blev iallafall jättesugen!
Lyx och utmattning
Torsdag-söndag tillbringade jag och så gott som hela inUse på Toftaholm i Småland. Tydligen en gård med anor, eftersom Gustav Vasa slagit ihjäl en och annan dansk i de trakterna, och dessutom tvingat till sig gårdens dotter som 16årig barnbrud nån gång när han själv var 56 och lagomt mysig på grund av långt skriden skörbjugg.
Numera lever vi i civiliserade tider, så gårdens barn är fria att kamma håret i kotlettfrisyr och dra på sig kavajer efter klädsamt brittiskt herrskapsmode medan de guidar betalande företagsgäster till lerduveskytte, whiskyprovning och traktorskörning.
Men vi hade kul.
Särskilt roligt tyckte jag och 4 andra småbarnsmammor att vi hade det, eftersom vi (på grund av våra småttingar) var ursäktade från skyttet och istället fick pedikyr, massage och bada bubbelbad med bebisarna.
Jag har sannolikt världens bästa kollegor, och det känns bra.
Bilder från Eldmannens livs första bubbelbad-dopp kommer förhoppningsvis snart!
Allt är väl
Träffade Eldmannens kirurg i torsdags. Det man hade sett på ultraljudet var ärrbildning från operationen. Inget att oroa sig för alltså. Och alla värden ser bra ut. Det finns kort sagt ingen anledning att tro att tumören är på väg tillbaka.
Jag grät en skvätt i bilen på väg hem.
Tänk att man blir så blödig av att tro att ens barn kanske kan dö. Dumt.
Min sambo hävdar att det är ett val man gör, att bli rädd. Kanske har han rätt.
Man blir åtminstone inte en bättre förälder av att oroa sig. Jag blir åtminstone mest inåtvänd och skakis.
Om en månad är det dags för blodprover igen. DET känns faktiskt mest tryggt.
...Men vad är det som hela tiden får mig att uttrycka kärlek i form av oro?
Jag grät en skvätt i bilen på väg hem.
Tänk att man blir så blödig av att tro att ens barn kanske kan dö. Dumt.
Min sambo hävdar att det är ett val man gör, att bli rädd. Kanske har han rätt.
Man blir åtminstone inte en bättre förälder av att oroa sig. Jag blir åtminstone mest inåtvänd och skakis.
Om en månad är det dags för blodprover igen. DET känns faktiskt mest tryggt.
...Men vad är det som hela tiden får mig att uttrycka kärlek i form av oro?
tisdag 21 oktober 2008
Väntar på besked igen
Igår var vi i Lund för en av de måntatliga kontroller av Eldmannen som tydligen ska pågå i ett par år.. En gång i kvartalet gör de dessutom ett ultraljud för att kontrollera att ingen tumör kommit tillbaka.
Denna gång såg de "NÅGOT".
Medan jag försökte klä på min gråtande bebis (varför ska läkare alltid skynda ndsig att berätta de viktiga sakerna medan man har fullt upp med att trösta ungen som skriker efter undersökningen? Kan de inte vänta två minuter? Det är så svårt att lyssna då) hejdade sig de två läkarna (läkare nr1 kallade på läkare nr2. Alltid ett dåligt tecken) i dörren, stack in huvudet och sa: "Vi vet inte vad det är, men det är inte ALLVARLIGT. Ni får veta mer från vilken-läkare-det-nu-är-ni-går-hos-barnkirurgen?"
Kunde inte sova inatt.
Denna gång såg de "NÅGOT".
Medan jag försökte klä på min gråtande bebis (varför ska läkare alltid skynda ndsig att berätta de viktiga sakerna medan man har fullt upp med att trösta ungen som skriker efter undersökningen? Kan de inte vänta två minuter? Det är så svårt att lyssna då) hejdade sig de två läkarna (läkare nr1 kallade på läkare nr2. Alltid ett dåligt tecken) i dörren, stack in huvudet och sa: "Vi vet inte vad det är, men det är inte ALLVARLIGT. Ni får veta mer från vilken-läkare-det-nu-är-ni-går-hos-barnkirurgen?"
Kunde inte sova inatt.
lördag 11 oktober 2008
BBR
För en vecka sedan slutade vi ge Eldmannen antibiotika. Sedan dess har BBR (BajsBlöjRation) minskat från 15/dag till... tja, 4? Fantastiskt!
Ny favorit: hoppgunga
Ledsen att min minikamera alltid väljer att fokusera på något som är stilla i bakgrunden (tapet, filt, soffa...) istället för objektet som rör på sig. Liksom de flesta andra som har en videokamera, använder jag den bara alltför sällan. Det är lite för besvärligt att överföra filmerna till något ställe där jag kan använda dem. Aaaanyways. He likes it a lot.
onsdag 1 oktober 2008
Morbror upp i dagen?
Jag undrade var Eldmannens kluvna underläpp och gropiga haka kom ifrån. Svaret är nog här:
Hans morbror Ivor som 2-åring. Gropen syns inte, men den och läppen är precis likadan. Så nu bär Eldmannen vidare både namn, läpp och haka. Det känns bra på något sätt. Särskilt eftersom han så snyggt mixar det med storasysters/pappas ögon och ögonbryn :)
Hans morbror Ivor som 2-åring. Gropen syns inte, men den och läppen är precis likadan. Så nu bär Eldmannen vidare både namn, läpp och haka. Det känns bra på något sätt. Särskilt eftersom han så snyggt mixar det med storasysters/pappas ögon och ögonbryn :)
torsdag 25 september 2008
Språkutveckling
Varje barnblogg är av naturen bara intressant för en mycket liten grupp människor. Inte så konstigt egentligen, när innehållet i stort sett handlar om vad en liten underutvecklad (icke skrivkunnig!) individ gjort på senare tid. Att det ändå skrivs så många barnbloggar beror inte på något annat än samma absoluta betingning som får oss att föröka oss överhuvudtaget. Den totala och huvudlösa fascination som tar över varje ammande (och inte ammande) morsas (eller annan primärförälder. Fan vad jobbigt det är att vara PK) hjärna är ju helt enkelt grunden för vår arts överlevnad.
Med denna jag-skyller-på-årmiljoner-av-genetisk-predeterminering-brasklapp kan jag komma till saken. Min blogg har bytt skepnad, och erkänner nu att den är och alltid ar varit en barnblogg. Och dagens inlägg är precis så nischat i sin relevans för världen som man kan vänta sig.
Eldmannen tränar på att prata. Mycket. Faktum är att det verkar vara vad han gillar bäst. Det, och att stirra på bokhyllan. Sitta i babysitter och leka med leksaker ger han inte mycket för, och babygymet var nog mer en investering i jag-måste-stimulera-mitt-barn-ångest än det var uppskattat av sonen.
Men snacket ger resultat!
I augusti när vi just kommit till kroatien, bestod hans vokabulär av:
"aooooouuuuuuuuu aoooooooooo aaaaaaaaa" och liknande varianter.
En månad senare, när vi just kommit hem, hade den utökats med
"bbbbbbffffppplll" (ofta följt av en hel del salivbubblor). Detta är fortfarande ett av hans favoritljud, lätt följt av det halvnya: "buääääääääää näääääääää"
Ett gurglande "grrrrrgggggl" har också sökt sig fram på senare tid. Jag försöker naturligtvis stävja alla tendenser till skånska skorrningar! Därför avbryter jag oftast sådana försök med ett bestämt och ordentligt rullande RRRRRRRRR.
...och äntligen får jag berätta om de MYCKET LOVANDE ljuden min begåvade son lagt sig till med på sistone: "maooooommmmmmm"! Och idag kom för absolut första gången ett lyckligt "PAPP!" :)
Innan jag skryter för mycket får jag erkänna att det iag verkade som att han försökte få ur sig fler "maaaaa"-ljud, men det blev mest den tidigare beskrivna "bbbbbffffpplll" med en massa spottbubblor som resultat, om än uttalade med en obeskrivligt vis blick.
Ja Eldmannen är såklart den underbarastesmartasteklokaste lilla bebis som någonsin existerat. Skönt att han är det nu, när man inte kan ge honom ett eget rum i källaren (vilket är min plan för den tid då han övergår till ärdetdärverkligenminavkomma-fasen om sisådär 15 år eller så).
Med denna jag-skyller-på-årmiljoner-av-genetisk-predeterminering-brasklapp kan jag komma till saken. Min blogg har bytt skepnad, och erkänner nu att den är och alltid ar varit en barnblogg. Och dagens inlägg är precis så nischat i sin relevans för världen som man kan vänta sig.
Eldmannen tränar på att prata. Mycket. Faktum är att det verkar vara vad han gillar bäst. Det, och att stirra på bokhyllan. Sitta i babysitter och leka med leksaker ger han inte mycket för, och babygymet var nog mer en investering i jag-måste-stimulera-mitt-barn-ångest än det var uppskattat av sonen.
Men snacket ger resultat!
I augusti när vi just kommit till kroatien, bestod hans vokabulär av:
"aooooouuuuuuuuu aoooooooooo aaaaaaaaa" och liknande varianter.
En månad senare, när vi just kommit hem, hade den utökats med
"bbbbbbffffppplll" (ofta följt av en hel del salivbubblor). Detta är fortfarande ett av hans favoritljud, lätt följt av det halvnya: "buääääääääää näääääääää"
Ett gurglande "grrrrrgggggl" har också sökt sig fram på senare tid. Jag försöker naturligtvis stävja alla tendenser till skånska skorrningar! Därför avbryter jag oftast sådana försök med ett bestämt och ordentligt rullande RRRRRRRRR.
...och äntligen får jag berätta om de MYCKET LOVANDE ljuden min begåvade son lagt sig till med på sistone: "maooooommmmmmm"! Och idag kom för absolut första gången ett lyckligt "PAPP!" :)
Innan jag skryter för mycket får jag erkänna att det iag verkade som att han försökte få ur sig fler "maaaaa"-ljud, men det blev mest den tidigare beskrivna "bbbbbffffpplll" med en massa spottbubblor som resultat, om än uttalade med en obeskrivligt vis blick.
Ja Eldmannen är såklart den underbarastesmartasteklokaste lilla bebis som någonsin existerat. Skönt att han är det nu, när man inte kan ge honom ett eget rum i källaren (vilket är min plan för den tid då han övergår till ärdetdärverkligenminavkomma-fasen om sisådär 15 år eller så).
onsdag 24 september 2008
Föräldraledighet = kvinnofälla
Några av mina vänner-sen-förr kommenterade ett tidigare blogginlägg med några rader om föräldraledighet. Ola skrev " Är det ett straff att vara hemma med sitt barn? Det måste ju vara det eftersom vissa vill lagstifta att båda parter ska vara hemma lika mycket (om man nu absolut måste vara hemma alls) och dels att det klassas som kvinnofälla och till varje pris måste undvikas... Eller?"
Nu har visserligen båda de killarna som kommenterade inlägget mer erfarenhet av att vara pappalediga än jag, men ändå:
Ola, föräldraledighet ÄR en kvinnofälla idag, och kommer att fortsätta vara det så länge som föräldraledighet inte delas lika. (Nej, inte lika i alla familjer, men sett över hela landet generellt) Som företagare kan jag ärligt säga att det är klart kännbart att (som vi) finna sig ha 6 föräldralediga på ett och samma år, när det bara är 40 anställda, som vi var då. Det är tre heltidstjänster som ska ersättas på något sätt det året! Och den dystra sanningen blir då, att om det bara är kvinnor som tar ut den ledigheten, så ÄR det en nackdel att anställa kvinnor i barnafödande-ålder. Hemskt, eller hur? Att anställa kvinnor som sedan är hemma 3-4 år på raken pga flera barn är direkt katastrofalt.
Det finns fler problem. Jag tror inte heller att det är en slump att man gång på gång konstaterar att könsroller cementeras i tidigare jämställda förhållanden när barnen kommer. Även om man tidigare båda hade karriärer, delade lika på hushållsarbete och annat, så faller det när man skaffar barn. Antagligen därför att båda går in i roller som de förväntar sig av sig själva och varandra. Roller som man sedan har svårt att komma ur. Resultatet? Mer jobb för mannen, mer karriär, ännu viktigare inkomster.... och mer städning, barnpassning och annat evighetsjobb åt mamman.
Jag skulle kunna räkna upp fler aspekter på det hela, som visar varför jag faktiskt tycker att föräldraledighet är problematisk. Men hela poängen är egentligen bara, att det enda sättet att få det att sluta vara till nackdel för kvinnor är just att fler män gör som Ola gör och stannar hemma med sina barn. När vi delar lika på ansvaret att uppfostra våra barn, så försvinner nackdelarna för kvinnorna. Det blir inte längre ett problem att anställa kvinnor som sedan försvinner. Det blir inte längre automatiskt så att den ena parten hamnar i förarsätet vad gäller servicejobbet på hemmaplan och den andra drar ifrån i karriären. Och det vackra i kråksången är att ALLA vinner i längden. För jag är stenhårt övertygad om att varje pappa som stannar hemma vinner något unikt: En ovärdelig relation till sitt barn, och en säkerhet som förälder som han annars inte skulle fått. Fråga mig gärna vad jag baserar den tvärsäkra åsikten på ;)
Nu har visserligen båda de killarna som kommenterade inlägget mer erfarenhet av att vara pappalediga än jag, men ändå:
Ola, föräldraledighet ÄR en kvinnofälla idag, och kommer att fortsätta vara det så länge som föräldraledighet inte delas lika. (Nej, inte lika i alla familjer, men sett över hela landet generellt) Som företagare kan jag ärligt säga att det är klart kännbart att (som vi) finna sig ha 6 föräldralediga på ett och samma år, när det bara är 40 anställda, som vi var då. Det är tre heltidstjänster som ska ersättas på något sätt det året! Och den dystra sanningen blir då, att om det bara är kvinnor som tar ut den ledigheten, så ÄR det en nackdel att anställa kvinnor i barnafödande-ålder. Hemskt, eller hur? Att anställa kvinnor som sedan är hemma 3-4 år på raken pga flera barn är direkt katastrofalt.
Det finns fler problem. Jag tror inte heller att det är en slump att man gång på gång konstaterar att könsroller cementeras i tidigare jämställda förhållanden när barnen kommer. Även om man tidigare båda hade karriärer, delade lika på hushållsarbete och annat, så faller det när man skaffar barn. Antagligen därför att båda går in i roller som de förväntar sig av sig själva och varandra. Roller som man sedan har svårt att komma ur. Resultatet? Mer jobb för mannen, mer karriär, ännu viktigare inkomster.... och mer städning, barnpassning och annat evighetsjobb åt mamman.
Jag skulle kunna räkna upp fler aspekter på det hela, som visar varför jag faktiskt tycker att föräldraledighet är problematisk. Men hela poängen är egentligen bara, att det enda sättet att få det att sluta vara till nackdel för kvinnor är just att fler män gör som Ola gör och stannar hemma med sina barn. När vi delar lika på ansvaret att uppfostra våra barn, så försvinner nackdelarna för kvinnorna. Det blir inte längre ett problem att anställa kvinnor som sedan försvinner. Det blir inte längre automatiskt så att den ena parten hamnar i förarsätet vad gäller servicejobbet på hemmaplan och den andra drar ifrån i karriären. Och det vackra i kråksången är att ALLA vinner i längden. För jag är stenhårt övertygad om att varje pappa som stannar hemma vinner något unikt: En ovärdelig relation till sitt barn, och en säkerhet som förälder som han annars inte skulle fått. Fråga mig gärna vad jag baserar den tvärsäkra åsikten på ;)
tisdag 23 september 2008
Krypträning
Storasyster tar en hel del bra bilder emellanåt. Här har hon förevigat Aidens ineffektiva sköldpaddsteknik. Men med lite övning så...
Huslig era?!
"Koka sylt gjorde jag jämt på den tiden... du vet, när jag var i den där husliga fasen som alla har..." sa M2's mamma vid ett tillfälle. Jag minns det väl, eftersom jag tänkte att jag faktiskt ALDRIG haft en huslig era i mitt liv. Om man inte räknar 10-års-åldern då jag tyckte att det var superspännande att göra pannkakor själv hemma när mamma och pappa inte var där.
Så nej, jag har ALDRIG kokat sylt, syltat bär, haft som vana att baka eget bröd (jag HAR bakat bröd nån gång. Tror jag. På hemkunskapen åtminstone) eller satt in papper i köksskåpen.
Funderade därför ett tag på att använda min hemamfrutid till att utforska om jag har några sådana gener. (Det mesta sådant handlar väl om gener numera, right? :) Men innan jag ens hunnit försöka inträffade följande:
Skulle laga chili. Knappast husligt, snarare mer studentikost. Men bra mat att ha i frysen. Funkar till super-snabblagad couscous dagar då man inte hinner laga mat. Tja, ni ser kanske att husmodersambitionerna var rätt låga redan här. Slutresultatet blev iallafall att jag bränt fast chili i botten på pannan så ordentligt att svinto nästan inte klarade av det. Varför? Tja... skrikande barn, blöjbyte och glömde dra ner värmen...
...det hela fortsatte igår, då jag lyckades bränna vid en laddning fiskpinnar.
Det faktum att jag kan tänka på att försöka utforska huslighet, och sedan steker fiskpinnar, diskvalificerar mig förmodligen från alla eventuella huslighetsambitioner. Jag tror att jag lägger ner.
Så istället får mitt hemmafruprojekt bli att faktiskt hinna med sådant jag inte gjort på flera år: Blogga. Upptäcka ny musik. LYSSNA på musik. Kanske till och med fota lite. Inte husligt direkt, men kul. Och lägre brandrisk.
Så nej, jag har ALDRIG kokat sylt, syltat bär, haft som vana att baka eget bröd (jag HAR bakat bröd nån gång. Tror jag. På hemkunskapen åtminstone) eller satt in papper i köksskåpen.
Funderade därför ett tag på att använda min hemamfrutid till att utforska om jag har några sådana gener. (Det mesta sådant handlar väl om gener numera, right? :) Men innan jag ens hunnit försöka inträffade följande:
Skulle laga chili. Knappast husligt, snarare mer studentikost. Men bra mat att ha i frysen. Funkar till super-snabblagad couscous dagar då man inte hinner laga mat. Tja, ni ser kanske att husmodersambitionerna var rätt låga redan här. Slutresultatet blev iallafall att jag bränt fast chili i botten på pannan så ordentligt att svinto nästan inte klarade av det. Varför? Tja... skrikande barn, blöjbyte och glömde dra ner värmen...
...det hela fortsatte igår, då jag lyckades bränna vid en laddning fiskpinnar.
Det faktum att jag kan tänka på att försöka utforska huslighet, och sedan steker fiskpinnar, diskvalificerar mig förmodligen från alla eventuella huslighetsambitioner. Jag tror att jag lägger ner.
Så istället får mitt hemmafruprojekt bli att faktiskt hinna med sådant jag inte gjort på flera år: Blogga. Upptäcka ny musik. LYSSNA på musik. Kanske till och med fota lite. Inte husligt direkt, men kul. Och lägre brandrisk.
måndag 22 september 2008
Hurra!
Moderna Muséet till Malmö. Hurra!
...fast knepigt att allt häftigt numera händer i de kvarter där jag bodde FÖRUT.
...fast knepigt att allt häftigt numera händer i de kvarter där jag bodde FÖRUT.
Självdiagnostiserad
Tidigare har jag bara anat, men nu VET jag att jag är knäpp :(
Något M ofta retar mig för, är att jag i början av vår relation sa att det skulle ta mig 2 år att lära mig lita på att han älskar mig. "Du ljög" brukar han säga, och vara låtsas arg över att jag fortfarande kan halka tillbaka i tankar om att jag behöver kunna veta att jag klarar mig fint på egen hand. Jag HAR lärt mig lita på honom (det tog nog ungefär 4 år...), men vuxenkärlek är ju... villkorad, på något sätt. Den kan ta slut, nötas ut. Och i vilket fall som helst MÅSTE väl en vuxen människa kunna veta att hon klarar sig själv, eller?
Så har vi M2. I början, när hon var 1,5 år, tyckte jag att hennes blick sa "DU ÄR INTE MIN MAMMA, VAD GÖR DU HÄR?". Det kändes som att jag gjorde fel som ens var där, och att hon visste det. Nu vet jag att det finns en särskild liksom nollställd blick som småbarn har. Den betyder inte det jag trodde. Men ändå... Och även nu, 5 år senare, känns det som en stor ynnest de gånger hon visar att jag är viktig för henne. Och eländigt de dagar jag får för mig att hon nog innerst inne önskar att jag inte fanns.
M brukar påpeka att jag verkligen tror elaka saker om honom när jag tänker såhär, och han har rätt. Jag har ingen rätt att tänka så om människor jag älskar. De er älskar ju mig också. Varför gör jag dem så fula?
Droppen är väl Eldmannen. Igår insåg jag att inte ens hans kärlek är något jag vågar tro på eller ta för given :( Det känns som att han litar på och behöver tryggheten av mina bröst, men JAG duger inte. Pappa är rolig, storasyster intressant... Men mamma är mest tråkig.
Försöker slå bort tankarna, men de bubblar upp ändå. Förstör en del av våra sångstunder, gör att kvällstankarna kretsar omkring sånt, istället för vilken fin dag vi haft, med promenader, mys och bus.
Jag tycker inte att jag får vara sån här. En mamma måste vara mer oproblematisk, annars blir det inte bra.
...igår kom jag osökt att tänka på babyn i "Trainspotting". Den som dog medan mamman tände på. Den ultimata bilden av en mamma som låter sitt barn gå under medan hon är upptagen av sina egna, konstruerade, själviska egokickar.
Något M ofta retar mig för, är att jag i början av vår relation sa att det skulle ta mig 2 år att lära mig lita på att han älskar mig. "Du ljög" brukar han säga, och vara låtsas arg över att jag fortfarande kan halka tillbaka i tankar om att jag behöver kunna veta att jag klarar mig fint på egen hand. Jag HAR lärt mig lita på honom (det tog nog ungefär 4 år...), men vuxenkärlek är ju... villkorad, på något sätt. Den kan ta slut, nötas ut. Och i vilket fall som helst MÅSTE väl en vuxen människa kunna veta att hon klarar sig själv, eller?
Så har vi M2. I början, när hon var 1,5 år, tyckte jag att hennes blick sa "DU ÄR INTE MIN MAMMA, VAD GÖR DU HÄR?". Det kändes som att jag gjorde fel som ens var där, och att hon visste det. Nu vet jag att det finns en särskild liksom nollställd blick som småbarn har. Den betyder inte det jag trodde. Men ändå... Och även nu, 5 år senare, känns det som en stor ynnest de gånger hon visar att jag är viktig för henne. Och eländigt de dagar jag får för mig att hon nog innerst inne önskar att jag inte fanns.
M brukar påpeka att jag verkligen tror elaka saker om honom när jag tänker såhär, och han har rätt. Jag har ingen rätt att tänka så om människor jag älskar. De er älskar ju mig också. Varför gör jag dem så fula?
Droppen är väl Eldmannen. Igår insåg jag att inte ens hans kärlek är något jag vågar tro på eller ta för given :( Det känns som att han litar på och behöver tryggheten av mina bröst, men JAG duger inte. Pappa är rolig, storasyster intressant... Men mamma är mest tråkig.
Försöker slå bort tankarna, men de bubblar upp ändå. Förstör en del av våra sångstunder, gör att kvällstankarna kretsar omkring sånt, istället för vilken fin dag vi haft, med promenader, mys och bus.
Jag tycker inte att jag får vara sån här. En mamma måste vara mer oproblematisk, annars blir det inte bra.
...igår kom jag osökt att tänka på babyn i "Trainspotting". Den som dog medan mamman tände på. Den ultimata bilden av en mamma som låter sitt barn gå under medan hon är upptagen av sina egna, konstruerade, själviska egokickar.
lördag 20 september 2008
Förkyld bebis
Lördagens att-göra-lista innehåller därför:
- köpa ny termometer. Den förra verkar ha blivit kvar i kroatien.
- köpa snorsug. Aldrig mer en natt där barnet får panik av att inte kunna andas och äta samtidigt.
...och bära runt på honom. Det är det enda han vill.
- köpa ny termometer. Den förra verkar ha blivit kvar i kroatien.
- köpa snorsug. Aldrig mer en natt där barnet får panik av att inte kunna andas och äta samtidigt.
...och bära runt på honom. Det är det enda han vill.
torsdag 18 september 2008
Eldmannen gympar
Han är inte helt övertygad om babygymets förträfflighet, men ibland funkar det en stund. Babygym btw. Helt klart en skum sak, sådana fanns nog inte när jag var liten. Vad gjorde man istället?
...i mitt fall tror jag faktiskt att mina föräldrar var mitt babygym. Satt tydligen alltid i deras knä. Så länge att jag inte lärde mig gå förrän jag var nästan 2. Det fick jag veta när jag var över 30... att jag i stort sett var utvecklingsstörd som barn alltså. Är fortfarande osäker på varför jag inte fått veta det, när jag i övrigt fått veta så mycket om min uppväxt :)
tisdag 16 september 2008
Drama i hemmafrutillvaron
Dagens mest spännande grej:
Aiden kräktes rakt in i MIN mun när jag höll honom ovanför mig...
Aiden kräktes rakt in i MIN mun när jag höll honom ovanför mig...
måndag 15 september 2008
Lillebror
Mera tankar än vanligt på Lillebror-som-inte-finns. Antar att det beror på att jag är ledsen över att han aldrig kommer att träffa vår Eldman.
Å andra sidan är det så konstigt. Jag inser att Eldmannen kanske inte ens skulle finnas om lillebror hade funnits kvar. Så mycket har mitt liv trots allt ändrats.
Det går inte att välja mellan två sådana saker. Tur att man inte måste.
Å andra sidan är det så konstigt. Jag inser att Eldmannen kanske inte ens skulle finnas om lillebror hade funnits kvar. Så mycket har mitt liv trots allt ändrats.
Det går inte att välja mellan två sådana saker. Tur att man inte måste.
fredag 12 september 2008
Hemmafrutillvaron
Mannen har varit i Stockholm på jobb ett par dagar. För några veckor sedan var det Madrid, nästa vecka blir det Italien.... Jag är mest snorig, febrig, trött och, tja, lite uttråkad. Eller såhär:
Å ena sidan är jag EXTREMT GLAD att vi har börjat få så glassiga kunder och spännande uppdrag! Jag är också glad att M har det jobb han har, jag vet ju hur kul det är.
...å andra sidan känner jag mig ibland dumpad. Ensam med alla sopkorgar överfulla med bajsblöjor, tvätthögen som tycks ha muterat till något som växer snabbare än cancer, upprepningarna av mata-bytablöja-rapa-kånka-runt-på-underhållamedskallra-mata-bytablöja-rapa-kånkaruntpå... sömnbrist och till sist försäkringskassan som mest spännande (thrilleraktiga) inslag i min tillvaro. Suck. Bara tanken på det senare gör mig matt.
Men missförstå mig rätt; jag ÄR inte dumpad. Det går bara inte att komma ifrån att allt inte hela tiden känns toppen, och att Mannen lätt får vara den som missnöjet projiceras på. Han är ju "out there", träffar folk som jag gillar, gör saker som jag älskar. Jag saknar mitt jobb redan, så är det.
Men visst. Några gånger per dag när jag ligger där på soffan med otvättat hår (who am I kidding. Hela jag är otvättad) och en smajlande Eldman på magen så tycker jag ändå att det är jag som dragit vinstlotten. Han är ju liten så ynkligt kort tid, och vilken alldeles ljuvlig tid...
Just ikväll blev det bara så tydligt. Glad över att ha lite ork kvar så sent som vid 21 hann jag plocka undan kaoset i köket, torka av i vardagsrummet och fixa en mysig kvällsfika-bricka till M som skulle komma hem ungefär då. Så ringer telefonen. "Hej älskade... flyget har inte lyft ännu, jag är nog inte hemma förrän närmare 23". Blä. Min kära morsa garvade gott. "Du har snart fastnat i hemmafrufällan, hahahahhhahah"
Hilfe.
Tur att min pappa snart förhoppningsvis får sparken från Telia som så många andra. Då kan han vara morfar på deltid. I så fall: Jobbet, here I come. Åtminstone lite!
Å ena sidan är jag EXTREMT GLAD att vi har börjat få så glassiga kunder och spännande uppdrag! Jag är också glad att M har det jobb han har, jag vet ju hur kul det är.
...å andra sidan känner jag mig ibland dumpad. Ensam med alla sopkorgar överfulla med bajsblöjor, tvätthögen som tycks ha muterat till något som växer snabbare än cancer, upprepningarna av mata-bytablöja-rapa-kånka-runt-på-underhållamedskallra-mata-bytablöja-rapa-kånkaruntpå... sömnbrist och till sist försäkringskassan som mest spännande (thrilleraktiga) inslag i min tillvaro. Suck. Bara tanken på det senare gör mig matt.
Men missförstå mig rätt; jag ÄR inte dumpad. Det går bara inte att komma ifrån att allt inte hela tiden känns toppen, och att Mannen lätt får vara den som missnöjet projiceras på. Han är ju "out there", träffar folk som jag gillar, gör saker som jag älskar. Jag saknar mitt jobb redan, så är det.
Men visst. Några gånger per dag när jag ligger där på soffan med otvättat hår (who am I kidding. Hela jag är otvättad) och en smajlande Eldman på magen så tycker jag ändå att det är jag som dragit vinstlotten. Han är ju liten så ynkligt kort tid, och vilken alldeles ljuvlig tid...
Just ikväll blev det bara så tydligt. Glad över att ha lite ork kvar så sent som vid 21 hann jag plocka undan kaoset i köket, torka av i vardagsrummet och fixa en mysig kvällsfika-bricka till M som skulle komma hem ungefär då. Så ringer telefonen. "Hej älskade... flyget har inte lyft ännu, jag är nog inte hemma förrän närmare 23". Blä. Min kära morsa garvade gott. "Du har snart fastnat i hemmafrufällan, hahahahhhahah"
Hilfe.
Tur att min pappa snart förhoppningsvis får sparken från Telia som så många andra. Då kan han vara morfar på deltid. I så fall: Jobbet, here I come. Åtminstone lite!
Eldmannen är ett sjalbarn
Sjal är verkligen toppen. Det är svårt att beskriva hur mysigt det känns när knytet slappnar av där, inknuten strax under ens haka. Spejar ut på världen för att sedan somna in... mmmmmmys.Men några saker är knepiga:
- alla sjalar är för varma för varma sommardagar, verkar det som
- sjal är inte toppen för ett barn som vill sparka och vara aktivt. Därför funkar den för oss mest när han vill vila lite
- hur sjutton gör man på vintern, när det är nödvändigt att ha på sig jacka?!
torsdag 11 september 2008
Jämställdhet
Såg PM Nilsson i ett morgonprogram imorse. Han som slutade som politisk chefsredaktör för att kunna ta hand om sina barn. (Sorry, men jag hittar inte artikeln han skrev, annars hade jag länkat till den)
Temat för diskussionen var ungefär: "Ojdå, män som vill vara jämställda kan tydligen inte ha toppjobb i näringslivet. Ekvationen går inte ihop." Eller... det är i alla fall PM's tes. Och jag tror honom. Sitter ju här med ett skrik-och-bajs-paket på magen, som definitivt är oförenlig med ett krävande jobbar. Åtminstone det närmaste året. Noterar också hur mycket M kommer att resa under hösten, nu när han har det jobb som jag hade tidigare som VD för vårt konsultbolag. Sådant är svårt att kombinera med några barn över huvud taget, oavsett ålder. Om man inte har backup i form av någon/några som alltid kan ställa upp med barnpassning, förstås. Men hur jämställt är det? :D
Så det som är värt att diskutera är väl: MÅSTE det vara så här? Är det en naturlag att de mest prestigefyllda jobben måste vara 60-timmar-i-veckan-jobb där man flänger runt hela tiden? Jag tror inte det. Men det är samtidigt svårt att se vad alternativet egentligen skulle vara....
Temat för diskussionen var ungefär: "Ojdå, män som vill vara jämställda kan tydligen inte ha toppjobb i näringslivet. Ekvationen går inte ihop." Eller... det är i alla fall PM's tes. Och jag tror honom. Sitter ju här med ett skrik-och-bajs-paket på magen, som definitivt är oförenlig med ett krävande jobbar. Åtminstone det närmaste året. Noterar också hur mycket M kommer att resa under hösten, nu när han har det jobb som jag hade tidigare som VD för vårt konsultbolag. Sådant är svårt att kombinera med några barn över huvud taget, oavsett ålder. Om man inte har backup i form av någon/några som alltid kan ställa upp med barnpassning, förstås. Men hur jämställt är det? :D
Så det som är värt att diskutera är väl: MÅSTE det vara så här? Är det en naturlag att de mest prestigefyllda jobben måste vara 60-timmar-i-veckan-jobb där man flänger runt hela tiden? Jag tror inte det. Men det är samtidigt svårt att se vad alternativet egentligen skulle vara....
måndag 8 september 2008
Killen satsar på 7kg...
Killen växer galet. 500g/vecka de senaste veckorna, snart väger han 7kg! Men han äter å andra sidan fortfarande varannan timme dygnet runt, och några konsekvenser måste ju sådant mat(miss?)bruk få...
Vi hoppas få röntgentiden tidigarelagd för att få slippa antibiotikan snart. Det kan inte vara kul att börja livet med tre månaders konstant diarré :/
lördag 30 augusti 2008
En till som är glad över att bo i Sverige
http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/forlossningsberattelser-1.1475/jag-bad-till-gud-att-mitt-barn-skulle-slippa-leva-1.11914
Det är verkligen en fantastisk lyx att bo i ett land där man får världsklassvård när den behövs, no questions asked. Inte ens en räkning. Eller jo, 160kr för övernattning på BB...
Jag har alltid varit rätt nöjd med att betala skatt, och jag kommer definitivt att fortsätta vara det. Tanken att behöva övertyga försäkringsbolag om att den senaste medicineringen INTE är experimentell, eller något liknande, när ens barn ligger och dör... Jag vill inte ens tänka tanken.
Det är verkligen en fantastisk lyx att bo i ett land där man får världsklassvård när den behövs, no questions asked. Inte ens en räkning. Eller jo, 160kr för övernattning på BB...
Jag har alltid varit rätt nöjd med att betala skatt, och jag kommer definitivt att fortsätta vara det. Tanken att behöva övertyga försäkringsbolag om att den senaste medicineringen INTE är experimentell, eller något liknande, när ens barn ligger och dör... Jag vill inte ens tänka tanken.
onsdag 27 augusti 2008
"hej, får man langa sprit härifrån?"
Lillebror på systemet: "Har ni Henrik Åkesson?"
Systembolagskillen: "Nej,vi har tagit ut den ur vårt sortiment. Vill du att jag beställer den åt dig?"
Lillebror: "Nej, för jag behöver den ikväll. Min lillasyster fyller 18 och ska få den i present"
SB-killen: "..."
Systembolagskillen: "Nej,vi har tagit ut den ur vårt sortiment. Vill du att jag beställer den åt dig?"
Lillebror: "Nej, för jag behöver den ikväll. Min lillasyster fyller 18 och ska få den i present"
SB-killen: "..."
fredag 22 augusti 2008
Bajstemat
Jag har förstått att ingående diskussioner om bajs ingår i varje riktig föräldraledighet, och jag inser att jag ligger efter på den fronten. I mina strävanden att bli en Riktig Mamma inser jag alltså att jag måste komma ikapp, och inleder därför med några spaningar på temat avföring:
Jag TÄNKER mycket på bajs dessa dagar. Hur bajs kan se ut, bristen på korrelation mellan konsistens och den synbara svårigheten att faktiskt pressa ut det, relationen mellan bajsets färg/konsistens/sjukdomstillstånd, normalitet i relation till andra tarmkanaler än just Aidens, de för mig obegripliga tidsmässiga faktorer som verkar styra bajs (men INTE matintag?!).... Ämnena är många, och hittills har jag inte haft någon att ventilera alla dessa tankar med förutom M. Tyvärr gör han precis samma erfarenheter som mig i ämnet, så vi har inte så mycket utbyte av att vädra dessa med varandra. Jag låter alltså bloggen ta emot ehh... skitsnacket. :)
Bajsets betydelse helt klart är den sak jag hade underskattat mest i mina tankar om bebisliv. Underskattat på många olika fronter, exempelvis:
o Hur mycket elände som kan ställas till av bajs, och av BRISTEN på bajs. Det finns ingen ände (!) på det lidande som orsakas av frätande-bubblande-bajs, bajs-som-inte-vill-komma-ut, bajs-som-kommer-ut-och-blöter-ner-blöjan-så-att-allt-känns-äckligt, bajs-som-är-en-fysisk-upplevelse-hallucination (dvs egentligen bara luft) och bajs-som-kommer-ut-vid-fel-tillfällen.
o Vilka oändliga FLODER bajs man ställs inför som nybligen bebisförälder. Skiten formligen väller fram alla tider på dygnet, vid alla kropps-ställningar och i en aldrig sinande frampruttad, framstånkad, utskjuten gulgrön ström.
Bajs är ofta centralt i de underhållande bebis-stories man utbyter med varandra. Kanske en av anledningarna till att bajs ligger på solklar topp-3-plats ifråga om bebisämnen. Kanske till och med förstaplats?! (Eller vilka andra ämnen hotar förstaplatsen? Förlossning – alla kvinnors motsvarighet till lumparstories? Tja kanske, de är avgjort ofta mer dramatiska än bajshistorierna. Å andra sidan varar ju bajstemat mycket längre, och har därför potential att väcka lyssnares intresse under en längre tid. Mängden historier varje enskild förälder kan komma med på temat bajs är också många fler än förlossningshistorien, som tenderar att vara bara en, även om man kanske kan variera den lite beroende på målgrupp. Jag röstar därför för att bajset faktiskt petar förlossning på topplistan. Andra ämnen som ligger bra till är förstås amning/matintag och sömn... Men inget av dem rymmer riktigt samma dramatik som bajs och förlossning. Sömntemat blir lätt gnälligt, och amningen är en sådan där det-finns-inget-rätt-eller-fel-vi-är-alla-olika-tema, vilket alltid som alla förlikningar och kompromisser leder till en mycket mesigare diskussions-stämning, även om den förstås ofta är full av motsättningar och brinnande övertygelser under ytan av politisk korrekthet. Hm. Skulle man kunna säga att amningstemat är barnlivets jag-är-inte-rasist-MEN-ämne? Dvs det där många faktiskt är stenhårt övertygade om något,men gömmer denna kompromisslösa tro på sin egen käpphäst under en tunn fernissa av medgörlighet och förståelse? Kanske tema för ett annat blogginlägg....)
Jag röstar alltså för BAJS som diskussionsämne nr1, helt enkelt. Let’s face it; det är ju inte överdrivet spännande att berätta om ALLT som fascinerar oss småbarnsföräldrar: ”Imorse log han ett alldeles fantastiskt bedårande leende IGEN! Och idag sa han faktiskt ”buuuuhuuuäääblrrrrblrr” när han skulle prata, istället för bara ”aaaooooooooouuuu” som han sagt tidigare. Är det inte fantastiskt?!” leder liksom inte till samma inkännande och underhållna skratt runt middagsbordet som utbytandet av bajshistorier.
Nu inser jag att jag börjar närma mig den längd på min text som hotar alla småbarnsföräldras möjlighet att faktiskt nå slutet. Mina svador är ju trots allt inga skönlitterära höjdpunkter, så sannolikheten att ni faktiskt ÅTERUPPTAR läsandet av en sån här blogg bedömer jag som låg. Jag får därför hoppas att jag lyckas bli klar snart, att ni orkat läsa ända hit, och att jag ändå klarar av att trycka in de saker jag faktiskt ville få sagt. Mitt mål var ju att skriva några bajs-historier, och få några tillbaka. Jag börjar därför
Eldmannens bidrag till topp-bajs-lista:
1. 4 dagar gammal fick Eldmannen besök av den kirurg som senare skulle rädda hans liv i en lång och komplicerad operation. Som den väluppfostrade bebis Eldmnnen redan då var, tackade han i förväg genom att SKJUTA IVÄG EN GUL VÄLRIKTAD BAJS-STRÅLE rakt mot kirurgen, som trots sitt avstånd på ca 1 meter lite improviserat fick försöka hejda bajsstrålen från att solka ner hans fina doktorsrock genom att sätta handen för hålet och stoppa strålen bäst han kunde. (Denna händelse föranledde senare en halvt seriös diskussion om huruvida det faktikst var lämpligt att kalla honom ELDmannen, och om det inte snarare borde vara BAJSmannen... Men eftersom vi (vilket betvivlas av några) INTE vill att vår son ska mobbas på grund av omöjliga namn, beslutade vi oss enhälligt för att inte haussa denna fråga alltför öppet, och istället hoppas att Eldmannen skulle fortsätta vara det namn som hängde med framöver...)
2. Detta är förmodligen ingen aspirantpå de verkliga topp-platserna på vår bajslista, men eftersom vårt bajsliv mest består av vak-nätter, stånk och stön (dvs låg humorfaktor) får jag bidra med vad vi har so far, vilket tyvärr mest visar på min och M's inkompetens som föräldrar. Kort version: Vi var på stan. Glömde skötväskan på toaletten vid byte. Upptäcker detta på färjan mot Vis. Brist på blöjort kompenserades nödtorftigt med handdukar. Eldmannen bajs-kissade därför 3 gånger på sin mamma. Det blöta rann genom min klänning, ner på mina trosor (sic! Mycket underlig känsla) och ner på sätet. Unga tonårstjejer såg mig stiga upp och noterade den blöta fläcken mitt där jag suttit....
Hm. Jag utgår ifrån att listan kommer att kompletteras, förädlas och förlängas rätt mycket framöver.
Jag TÄNKER mycket på bajs dessa dagar. Hur bajs kan se ut, bristen på korrelation mellan konsistens och den synbara svårigheten att faktiskt pressa ut det, relationen mellan bajsets färg/konsistens/sjukdomstillstånd, normalitet i relation till andra tarmkanaler än just Aidens, de för mig obegripliga tidsmässiga faktorer som verkar styra bajs (men INTE matintag?!).... Ämnena är många, och hittills har jag inte haft någon att ventilera alla dessa tankar med förutom M. Tyvärr gör han precis samma erfarenheter som mig i ämnet, så vi har inte så mycket utbyte av att vädra dessa med varandra. Jag låter alltså bloggen ta emot ehh... skitsnacket. :)
Bajsets betydelse helt klart är den sak jag hade underskattat mest i mina tankar om bebisliv. Underskattat på många olika fronter, exempelvis:
o Hur mycket elände som kan ställas till av bajs, och av BRISTEN på bajs. Det finns ingen ände (!) på det lidande som orsakas av frätande-bubblande-bajs, bajs-som-inte-vill-komma-ut, bajs-som-kommer-ut-och-blöter-ner-blöjan-så-att-allt-känns-äckligt, bajs-som-är-en-fysisk-upplevelse-hallucination (dvs egentligen bara luft) och bajs-som-kommer-ut-vid-fel-tillfällen.
o Vilka oändliga FLODER bajs man ställs inför som nybligen bebisförälder. Skiten formligen väller fram alla tider på dygnet, vid alla kropps-ställningar och i en aldrig sinande frampruttad, framstånkad, utskjuten gulgrön ström.
Bajs är ofta centralt i de underhållande bebis-stories man utbyter med varandra. Kanske en av anledningarna till att bajs ligger på solklar topp-3-plats ifråga om bebisämnen. Kanske till och med förstaplats?! (Eller vilka andra ämnen hotar förstaplatsen? Förlossning – alla kvinnors motsvarighet till lumparstories? Tja kanske, de är avgjort ofta mer dramatiska än bajshistorierna. Å andra sidan varar ju bajstemat mycket längre, och har därför potential att väcka lyssnares intresse under en längre tid. Mängden historier varje enskild förälder kan komma med på temat bajs är också många fler än förlossningshistorien, som tenderar att vara bara en, även om man kanske kan variera den lite beroende på målgrupp. Jag röstar därför för att bajset faktiskt petar förlossning på topplistan. Andra ämnen som ligger bra till är förstås amning/matintag och sömn... Men inget av dem rymmer riktigt samma dramatik som bajs och förlossning. Sömntemat blir lätt gnälligt, och amningen är en sådan där det-finns-inget-rätt-eller-fel-vi-är-alla-olika-tema, vilket alltid som alla förlikningar och kompromisser leder till en mycket mesigare diskussions-stämning, även om den förstås ofta är full av motsättningar och brinnande övertygelser under ytan av politisk korrekthet. Hm. Skulle man kunna säga att amningstemat är barnlivets jag-är-inte-rasist-MEN-ämne? Dvs det där många faktiskt är stenhårt övertygade om något,men gömmer denna kompromisslösa tro på sin egen käpphäst under en tunn fernissa av medgörlighet och förståelse? Kanske tema för ett annat blogginlägg....)
Jag röstar alltså för BAJS som diskussionsämne nr1, helt enkelt. Let’s face it; det är ju inte överdrivet spännande att berätta om ALLT som fascinerar oss småbarnsföräldrar: ”Imorse log han ett alldeles fantastiskt bedårande leende IGEN! Och idag sa han faktiskt ”buuuuhuuuäääblrrrrblrr” när han skulle prata, istället för bara ”aaaooooooooouuuu” som han sagt tidigare. Är det inte fantastiskt?!” leder liksom inte till samma inkännande och underhållna skratt runt middagsbordet som utbytandet av bajshistorier.
Nu inser jag att jag börjar närma mig den längd på min text som hotar alla småbarnsföräldras möjlighet att faktiskt nå slutet. Mina svador är ju trots allt inga skönlitterära höjdpunkter, så sannolikheten att ni faktiskt ÅTERUPPTAR läsandet av en sån här blogg bedömer jag som låg. Jag får därför hoppas att jag lyckas bli klar snart, att ni orkat läsa ända hit, och att jag ändå klarar av att trycka in de saker jag faktiskt ville få sagt. Mitt mål var ju att skriva några bajs-historier, och få några tillbaka. Jag börjar därför
Eldmannens bidrag till topp-bajs-lista:
1. 4 dagar gammal fick Eldmannen besök av den kirurg som senare skulle rädda hans liv i en lång och komplicerad operation. Som den väluppfostrade bebis Eldmnnen redan då var, tackade han i förväg genom att SKJUTA IVÄG EN GUL VÄLRIKTAD BAJS-STRÅLE rakt mot kirurgen, som trots sitt avstånd på ca 1 meter lite improviserat fick försöka hejda bajsstrålen från att solka ner hans fina doktorsrock genom att sätta handen för hålet och stoppa strålen bäst han kunde. (Denna händelse föranledde senare en halvt seriös diskussion om huruvida det faktikst var lämpligt att kalla honom ELDmannen, och om det inte snarare borde vara BAJSmannen... Men eftersom vi (vilket betvivlas av några) INTE vill att vår son ska mobbas på grund av omöjliga namn, beslutade vi oss enhälligt för att inte haussa denna fråga alltför öppet, och istället hoppas att Eldmannen skulle fortsätta vara det namn som hängde med framöver...)
2. Detta är förmodligen ingen aspirantpå de verkliga topp-platserna på vår bajslista, men eftersom vårt bajsliv mest består av vak-nätter, stånk och stön (dvs låg humorfaktor) får jag bidra med vad vi har so far, vilket tyvärr mest visar på min och M's inkompetens som föräldrar. Kort version: Vi var på stan. Glömde skötväskan på toaletten vid byte. Upptäcker detta på färjan mot Vis. Brist på blöjort kompenserades nödtorftigt med handdukar. Eldmannen bajs-kissade därför 3 gånger på sin mamma. Det blöta rann genom min klänning, ner på mina trosor (sic! Mycket underlig känsla) och ner på sätet. Unga tonårstjejer såg mig stiga upp och noterade den blöta fläcken mitt där jag suttit....
Hm. Jag utgår ifrån att listan kommer att kompletteras, förädlas och förlängas rätt mycket framöver.
torsdag 21 augusti 2008
Dagens seger
Ahhhh.. skam den som ger sig! Nu tar han napp, och det är definitivt ett lyft. Innebär att några timmars bröst-igel-tid frigörs varje dag! Woho, poolen, here I come....hm, eller datorn då. :)
(ursäkta den suddiga bilden. iPhone tar inte så bra bilder på nära håll, och min hand är lite skakig när den andra armen håller eldmannen i ett oj-han-börjar-bli-stor-och-glider-snart-ur-mitt-enhandsgrepp-grepp)
måndag 18 augusti 2008
Inveckling
Vi har börjat väga honom så smått, och det verkar som att han numera väger en bit över 5kg. Titta på bilden nedan så ser ni vad det innebär på en nyopererad bebisrumpa! DET kallar vi utveckling. Eller inveckling, av kratrarna att döma... (jämför med de förra bilderna...)
Utveckling...
Filosoferar med pappa på terassen.
Killen gillar:
- den gula tavlan. Jag är utkonkurrerad på nolltid när han får syn på den gula tavlan, och han ÄLSKAR att få flyga upp till den och titta på nära håll.
- vattenterapi. Varje natt mellan 03-05 ungefär har grabben väldigt ont i magen. Då är det super att bli placerad under kranen i handfatet och få farsans vattenterapi...
- bärsjal (när det inte är för varmt). Somnar inom två minuter när han blir buren på mammas mage.
- baloobas såklart. Helst varje timme
söndag 17 augusti 2008
lördag 2 augusti 2008
I väntan på flygplan..
Resan gick jättebra, bara lite gråt vid inflygningen. Nu är vi
äntligen framme!
torsdag 31 juli 2008
söndag 27 juli 2008
Morfar på besök
Väldigt skönt med rutinerade föräldragenerationer som kan vyssja, rapa, ge goda råd och allt möjligt utan att verka nervösa eller konstiga. Visserligen hävdade morfar att man hinner glömma allt på 18 år, men det tror jag inte på.
Aiden-snajden Skrikovic verkade trivas hyfsat iaf, även om han såg lätt skeptisk ut.
Och förresten. Jag må ha mamma-rosa glajor på mig, men den där frisyren är inte snygg ens för en morsa! :D
torsdag 24 juli 2008
fredag 18 juli 2008
Hemskt minne
...Orkade inte blogga så mycket de värsta dagarna. Men såhär såg det ut när Eldmannen låg på neonatalen i Lund.Förklaring till slangar och annat:
- EEG-elektroder på huvudet för att utreda kramperna
- Sond i näsan för mat
- Syresättnings-slang i näsan för luft
- Nål i en hand för morfindropp
- Nål i andra handen för antibiotikadropp
- Kateter i snoppen (vilket senare ledde till en infektion som han fortfarande får medicin för, men det är tydligen ganska vanligt)
- Mätgrej på foten för att mäta syresättning och hjärtfrekvens
Det var svårt att amma.
torsdag 17 juli 2008
Vilar ut efter encounter med polisen...
nämligen inga personbevis. Vi stod på oss, så nu är det hela upp
till kroatiens ambassad...
onsdag 16 juli 2008
Mammarookie del1...
...försöker hitta rätt i offentlig sektor-djungeln. Uppdrag: Identifiera vilken barnavårdscentral som ska ta emot Eldmannen.
Steg 1: Surfar till http://www.malmo.se/, den naturliga (duh) platsen för all information som rör saker som beror på var jag valt att bosätta mig. Trodde jag. Ägnade 5-10 minuter åt att surfa runt där. Började hoppfullt med "Individ&Familj". Där stod:
"Individ- och familjeomsorgens verksamhet vänder sig till dig som av olika anledningar behöver hjälp. T ex med försörjningsstöd (socialbidrag), råd eller stöd i olika former eller behandlingsinsatser.
Förebyggande insatser för barn och ungdom, minskat bidragsberoende och hemlöshet är särskilt viktiga områden för verksamheten."
Attans.
Fortsätter med "stadsdelar", den otäcka plats jag var tvungen att gå till för att surfa efter dagis. Detta vid ett tillfälle då jag bara ville SÖKA DAGIS i staden, utan att faktiskt att hunnit flytta hit... Dvs jag hade ingen stadsdel då. Men hittade inget ändå, eftersom det faktiskt inte heter dagis längre, utan FÖRSKOLA. Bitter, moi? Nej, jag hämnades senare genom att låta kunder använda sajten som övningsexmpel på dålig design :) Men nu var det alltså bvc som var uppdraget. Valde rätt stadsdel, bara för att mötas av frågor som
"Söker du vårdboende?"
"Söker du förskoleplats?"
"Vill du veta mer om våra skolor?"
"Söker du socialbidrag?"
Suck.
Snilleblixt. Testar självklart http://www.bvc.se/, varför tänkte jag inte på det direkt?!
Möts av ett företag som driver ett par barnavårdscentraler, men förmodligen ingen vi ska gå till.
Googlar.
Inser att jag varit mammarookie-korkad. Bvc drivs ju inte av Malmö stad, utan att Region Skåne.... Surfar alltså till http://www.skane.se/, bara för att mötas av JORDENS SÄMSTA SÖKFUNKTION. Jag erbjuds hitta rätt barnavårdscentral, om jag kan ange vad den heter eller vilken gata den ligger på.
Ger upp. Hittar en knapp som heter"visa alla" för att via de många träffar som visas försöka lista ut vilken som gäller oss. Inser att jag skulle behöva knappa in alla adresser på http://www.hitta.se/ för att se vilken som ligger närmast mig, eftersom jag inte är jätteduktig på Malmös gatuadresser...
...Konstaterar att om Eldmannen inte får den vård han borde, så beror det på dålig design. Blä. Borde kanske ta upp detta när vi jobbar med Region Skåne? :)
(...Fast jag hittade den ändå till sist, eftersom jag kände igen ett namn och kom på att jag en gång hört talas om en bvc-central nära mig... ska ringa dit imorgon.)
Steg 1: Surfar till http://www.malmo.se/, den naturliga (duh) platsen för all information som rör saker som beror på var jag valt att bosätta mig. Trodde jag. Ägnade 5-10 minuter åt att surfa runt där. Började hoppfullt med "Individ&Familj". Där stod:
"Individ- och familjeomsorgens verksamhet vänder sig till dig som av olika anledningar behöver hjälp. T ex med försörjningsstöd (socialbidrag), råd eller stöd i olika former eller behandlingsinsatser.
Förebyggande insatser för barn och ungdom, minskat bidragsberoende och hemlöshet är särskilt viktiga områden för verksamheten."
Attans.
Fortsätter med "stadsdelar", den otäcka plats jag var tvungen att gå till för att surfa efter dagis. Detta vid ett tillfälle då jag bara ville SÖKA DAGIS i staden, utan att faktiskt att hunnit flytta hit... Dvs jag hade ingen stadsdel då. Men hittade inget ändå, eftersom det faktiskt inte heter dagis längre, utan FÖRSKOLA. Bitter, moi? Nej, jag hämnades senare genom att låta kunder använda sajten som övningsexmpel på dålig design :) Men nu var det alltså bvc som var uppdraget. Valde rätt stadsdel, bara för att mötas av frågor som
"Söker du vårdboende?"
"Söker du förskoleplats?"
"Vill du veta mer om våra skolor?"
"Söker du socialbidrag?"
Suck.
Snilleblixt. Testar självklart http://www.bvc.se/, varför tänkte jag inte på det direkt?!
Möts av ett företag som driver ett par barnavårdscentraler, men förmodligen ingen vi ska gå till.
Googlar.
Inser att jag varit mammarookie-korkad. Bvc drivs ju inte av Malmö stad, utan att Region Skåne.... Surfar alltså till http://www.skane.se/, bara för att mötas av JORDENS SÄMSTA SÖKFUNKTION. Jag erbjuds hitta rätt barnavårdscentral, om jag kan ange vad den heter eller vilken gata den ligger på.
Ger upp. Hittar en knapp som heter"visa alla" för att via de många träffar som visas försöka lista ut vilken som gäller oss. Inser att jag skulle behöva knappa in alla adresser på http://www.hitta.se/ för att se vilken som ligger närmast mig, eftersom jag inte är jätteduktig på Malmös gatuadresser...
...Konstaterar att om Eldmannen inte får den vård han borde, så beror det på dålig design. Blä. Borde kanske ta upp detta när vi jobbar med Region Skåne? :)
(...Fast jag hittade den ändå till sist, eftersom jag kände igen ett namn och kom på att jag en gång hört talas om en bvc-central nära mig... ska ringa dit imorgon.)
tisdag 15 juli 2008
Om förlossning
...alltid kul att ha förtjänat rätten att uttala sig om något nytt!
Börjar lite fegt med en brasklapp; ingen förlossning är väl den andra lik, och jag är medveten om att långt ifrån alla delar min erfarenhet. MEN.
Jag är glad att kunna konstatera att förlossningar inte alls måste vara särskilt hemska, inte ens första gången. Om jag ska summera det hela så skulle jag säga att "det är klart att det gör ont, men inte outhärdligt ont". Jag fick lustgas och en halv dos Petidin. Det senare efter något tjat på barnmorskan, som hävdade att det ändå var försent och inte skulle göra någon nytta. Vet fortfarande inte om jag faktiskt fick den... I vilket fall som helst så upplevde jag det när det gäller smärta som "ok, så HÄR ont klarar jag av, men det får inte göra ondare, för då blir det riktigt jobbigt!" Och det blev aldrig värre egentligen, bara lite annorlunda. Krystvärkar känns inte som öppningsvärkar. Faktum är att jag tyckte att krystvärkarna var ganska häftiga, de gick liksom att FÖRSTÅ och göra något vettigt med.
Oh well. Jag antar att jag var lyckligt lottad, och det hela gick ganska snabbt. Första värken kom vid 22-tiden, och Eldmannen föddes 11:40. Självklart måste det vara en helt annan sak att ha ont i flera dygn. Jag misstänker att det blir betydligt svårare att stå ut med värkarna när man är utmattad på riktigt.
Men for what its worth tycker jag alltså att förlossningar kan vara rätt okej. Om inte annat är det ett bra tillfälle för ens sambo att visa sig på styva linan. Inte banga, bara peppa. Hjälpa en att inse att värkarna är bra, och (viktigast!) påminna en att ANDAS. Underligt hur man kan glömma en så självklar sak :)
Börjar lite fegt med en brasklapp; ingen förlossning är väl den andra lik, och jag är medveten om att långt ifrån alla delar min erfarenhet. MEN.
Jag är glad att kunna konstatera att förlossningar inte alls måste vara särskilt hemska, inte ens första gången. Om jag ska summera det hela så skulle jag säga att "det är klart att det gör ont, men inte outhärdligt ont". Jag fick lustgas och en halv dos Petidin. Det senare efter något tjat på barnmorskan, som hävdade att det ändå var försent och inte skulle göra någon nytta. Vet fortfarande inte om jag faktiskt fick den... I vilket fall som helst så upplevde jag det när det gäller smärta som "ok, så HÄR ont klarar jag av, men det får inte göra ondare, för då blir det riktigt jobbigt!" Och det blev aldrig värre egentligen, bara lite annorlunda. Krystvärkar känns inte som öppningsvärkar. Faktum är att jag tyckte att krystvärkarna var ganska häftiga, de gick liksom att FÖRSTÅ och göra något vettigt med.
Oh well. Jag antar att jag var lyckligt lottad, och det hela gick ganska snabbt. Första värken kom vid 22-tiden, och Eldmannen föddes 11:40. Självklart måste det vara en helt annan sak att ha ont i flera dygn. Jag misstänker att det blir betydligt svårare att stå ut med värkarna när man är utmattad på riktigt.
Men for what its worth tycker jag alltså att förlossningar kan vara rätt okej. Om inte annat är det ett bra tillfälle för ens sambo att visa sig på styva linan. Inte banga, bara peppa. Hjälpa en att inse att värkarna är bra, och (viktigast!) påminna en att ANDAS. Underligt hur man kan glömma en så självklar sak :)
Officiellt stygnfri.
känner till, så jag tror att det är samma sak)
Vi firar med att boka flygbiljetter till kroatien!!
PS. Nu börjar ett fem år långt uppföljningsprogram med regelbundna ultraljud och blodprover för att kontrollera att det inte kommer tillbaka. Eldmannen är en del av ett nystartat europeiskt program som koordineras av en institution för cancerforskning som heter SIOP.
Darjas första blomma någonsin
principiellt emot rosor, får jag erkänna att de gör sig bra mot
garageväggen.
onsdag 9 juli 2008
Perspektiv....
Satt i allrummet på barnmedicinska avdelningen och ammade i väntan på att eldmannen skulle få sin dos antibiotika. Började småprata med en pappa som verkade vänta på sitt barn. Jag hade sett honom förut, snaggad kille med många tatueringar som alltid lät så glad när han pratade med sin lilla tjej som sitter i rullstol med rätt många kroppsdelar i gips och olika typer av förband.
Det visade sig att de nu tillbringar sin 14e vecka på sjukhuset. Mamman och ett spädbarn dog i den trafikolycka som flickan fick sina brännskador i.
Usch.
söndag 6 juli 2008
Soffasoftande
Infektionen förhoppningsvis under kontroll. Livet traskar vidare, en
antibiotika-morfintripp i taget.
Barsk men (nästan) frisk
barnakuten, som skickade oss till barnkirurgen i lund, som skickade
hem oss igen, 4 timmar senare. "nu vet vi var infektionen var" sa
kirurgen bara, och gav oss lite kompresser att lägga om med.
Eldmannen blir numera bara förbannad när han får glukos (smart
kille, har lärt sig att det är elände på gång när han smakar
sånt. Intressant nog verkar han ha lärt sig motsatsen om mjölk,
eftersom han numera tystnar så snart han kommer i närheten av mina
baloobas. :)
Allt känns underbart. En vecka kvar av 3-sjukhusbesök-per-dygn och
SEN börjar äntligen bebislivet!!
lördag 5 juli 2008
torsdag 3 juli 2008
Liten rumpa, stora ärr...
timmar i frihet fick vi åka tillbaka. Just nu är det intravenös
antibioktika som gäller.
måndag 30 juni 2008
Äntligen tillbaka
eldmannen bo med oss i vårt rum igen. Det är ljuvligt att kunna lukta
på honom närsomhelst.
Imorgon flyttar vi tillbaka till MAS, och där blir vi nog kvar en
vecka ungefär.
Medicin numera: morfin och alvedon, men inga slangar kvar!
lördag 28 juni 2008
Livet på landet
faktiskt priset :) eldmannens farbror och faster hade plockat dem
hemma i rabatten. Buketten åtföljdes av två stora lådor
hemmaplockade jordgubbar, några flaskor hemmagjort öl och en hel
årgång populär historia.
fredag 27 juni 2008
Sacrococcygealt teratom-fakta
> Tidigare (jaja, mycket tidigare) trodde man att SCT var resultat av
> att mamman haft sex med djävulen..
>
> Egentligen är det helt enkelt tumörer, som ibland (tror jag, något
> oklart) handlar om "tillbakabildade tvillingar". Några celler går fn
> att och börjar bygga saker de inte ska, exempelvis extra hår, brosk
> och tänder på helt fel ställen. Ofta just i rumpan, eftersom de
> celler som flippar ut ofta utgår från svanskotan.
>
> Eldmannens knöl är ganska liten på utsidan, även om ett
> amatörmässigt mammaöga tyckte att den var enorm... Men nyligen
> opererades här en bebis där tumören var större än barnet.
>
> Det som var otur för eldmannen (utöver att vara den på ca 120.000
> pojkar som föds med en sån tumör) var att den också var ganska
> stor på insidan av hans lilla kropp. Det har gjort allting mer kompl
> icerat och farligare.
> att mamman haft sex med djävulen..
>
> Egentligen är det helt enkelt tumörer, som ibland (tror jag, något
> oklart) handlar om "tillbakabildade tvillingar". Några celler går fn
> att och börjar bygga saker de inte ska, exempelvis extra hår, brosk
> och tänder på helt fel ställen. Ofta just i rumpan, eftersom de
> celler som flippar ut ofta utgår från svanskotan.
>
> Eldmannens knöl är ganska liten på utsidan, även om ett
> amatörmässigt mammaöga tyckte att den var enorm... Men nyligen
> opererades här en bebis där tumören var större än barnet.
>
> Det som var otur för eldmannen (utöver att vara den på ca 120.000
> pojkar som föds med en sån tumör) var att den också var ganska
> stor på insidan av hans lilla kropp. Det har gjort allting mer kompl
> icerat och farligare.
Så nu knarkar jag medicinska artiklar på jakt efter
överlevnadsstatistik :/ 10% av de med eldmannens typ av tumör har den
elakartade formen. Hur många av dem som sen klarar sig går inte att
utläsa, men jag har fått intrycket att det är en cancerform de ofta
klarar av. Men jag vill vill vill inte att han ska behöva gå igenom
det också!!!!!
onsdag 25 juni 2008
En tumör och en svanskota fattigare
Hela tumören är borta säger kirurgen, som förhoppningsvis är lika
bra på att bedöma sånt som han är på att hantera livrädda
föräldrar.
Om ca 10 dagar vet vi hur allting slutar hoppas jag. Då får vi veta
om tumören var malign eller inte, och då kanske eldmannen är så
frisk att vi får åka hem.
Vågar vi tro på det? Jag måste.
...sitter i ett amningsrum och skriver detta. Hör barnskrik,
förmodligen från någon av de små som behandlas för gulsot. Jag
längtar verkligen efter illvrål från eldmannen.
>
Eldmannens tredje skinka
såhär på vår lilleman:
måndag 23 juni 2008
Zonk-slapp-master eldmannen
förmågan att vara såhär avslappnade när vi växer upp och fastnar
i våra egna huvuden. Tror att jag ska utnyttja chansen att lära mig
av zonk-slapp-master eldmannen framöver :)
lördag 21 juni 2008
fredag 20 juni 2008
måndag 16 juni 2008
Ultraljudskräckis
Lite läskig ser han ut, eller hur?Tror att det har att göra med att ultraljudet gör knepiga saker som att
- visa armen i GENOMSKÄRNING
- blanda ögonhålor (skelett-känsla) med hudliknande mjukdelar på kinder och sånt
- visa en avkapad näsa
...och annat.
Storasyster är härdad, och tur är väl det. Men själv tycker jag verkligen att denna ultraljudsbild är lite scary.
Fast porrbilden här nere är väl najs? :)
40+1
Sällan har jag varit så glad över en dag på kontoret.
Även om jag försökt ge Eldmannen order om att han är välkommen mellan 17e och 21:a, så har jag inte vågat ta för givet att jag skulle få de här dagarna på kontoret. Och det känns toppen. Kunde vara med på konferensen, ta hand om utlandsgäster under helgen, vila hela söndagen (pyssla trädgård, sova, läsa) och nu idag jobba ikapp lite gaaaaaaaaaamla administrativa dåliga samveten.
Med ytterligare en dag tror jag till och med att jag ligger på topp :D
Så. Perfekt vore att han kommer på torsdag. Enda nackdelen blir att M då förlorar bettingen. Han har satsat på 17e, och jag vet inte hur de andra satsat, men många på kontoret har diverse bud....
Men längre än så får det inte dröja. Jag har redan börjat vänta på tecken mest hela dagarna. Dator och jobb är nästan det enda som får mig att fundera på annat. KAN iofs ha att göra med de ständiga sammandragningarna som gör det lite svårt att äta, sitta och andas ordentligt...
Även om jag försökt ge Eldmannen order om att han är välkommen mellan 17e och 21:a, så har jag inte vågat ta för givet att jag skulle få de här dagarna på kontoret. Och det känns toppen. Kunde vara med på konferensen, ta hand om utlandsgäster under helgen, vila hela söndagen (pyssla trädgård, sova, läsa) och nu idag jobba ikapp lite gaaaaaaaaaamla administrativa dåliga samveten.
Med ytterligare en dag tror jag till och med att jag ligger på topp :D
Så. Perfekt vore att han kommer på torsdag. Enda nackdelen blir att M då förlorar bettingen. Han har satsat på 17e, och jag vet inte hur de andra satsat, men många på kontoret har diverse bud....
Men längre än så får det inte dröja. Jag har redan börjat vänta på tecken mest hela dagarna. Dator och jobb är nästan det enda som får mig att fundera på annat. KAN iofs ha att göra med de ständiga sammandragningarna som gör det lite svårt att äta, sitta och andas ordentligt...
måndag 9 juni 2008
Prioriteringar?!
6 dagar kvar och som vanligt fullt ös på jobbet. Varför? Därför att det är kul! ...och därför att jag orkar, såklart. Och så lite last-minute-deadline-hets. Konferensen startar ju om tre dagar! Mycket ska göras. Ny inUse-sajt lanseras, roll-ups till monter produceras, case-book tryckas... Det är inte jag som fixar sakerna, andra duktiga (och i dagsläget definitivt mer pålitliga) medarbetare sliter och drar, men jag kan som vanligt inte låta bli att lägga mig i. Så blir det som det blir. Och allt känns toppen. Eldmannen är välkommen när som helst, men han får gärna vänta en vecka till :)
fredag 30 maj 2008
Eldmannen och storasyster
v9 var jag på mitt första ultraljud och fick se Eldmannen.
Fram tills dess hade allt varit fullständigt abstrakt, eftersom jag inte märkt det minsta av min gravidtet.
Upplevelsen var inte direkt världsrevolutionerande, men jag minns att jag log stort utan att kunna hjälpa det. Det fanns något där inne, på riktigt!
När jag kom hem bestämde jag och M att vi skulle berätta för storasyster att hon skulle bli just storasyster. Vi låg i sängen och pratade, och hon fick upptäcka bilden själv.
Jag: "vet du vad det HÄR är?" och pekade...
Storasyster: "nä?"
Jag: "ett ÖGA!"
Storasyster: "?!"
Jag: "...och här är det en arm!"
Storasyster: "Va?! Har du ett öga och en arm i din mage?!"
...När hon förstod vad vi menade blev hon, 5 år gammal, alldeles tårögd. Vi fick jättekramar och lyckotjut. En lillebror ville hon ha, det hade hon önskat sig länge! Då visste vi inte att hon skulle få precis just det :)
tisdag 20 maj 2008
torsdag 15 maj 2008
Tjahapp, nu är han klar, säger BM
Var hos barnmorskan imorse. Hon sa att Eldmannen nu räknas som fullgången, så "nu kan han komma närsomhelst. .....eller om 7 veckor!" Yep, jag vet. Fixerat sig har han utan trams, schysst kille. Sover på nätterna och större delen av dagarna gör han också, även om han håller mig sällskap ibland med lite sparkar när jag känner mig ensam.
Hur som helst. Klar eller inte; jag hoppas på åtminstone 6 veckors tillväxt till. Annars hinner jag inte jobba klart, bädda nån barnsäng eller fixa något hemma. De närmaste två veckorna har jag inte ens tid att vara gravid, än mindre sambo, bonusmamma eller något annat utöver jobb.
Mitt i alltihop känner jag mig lite som Stålkvinnan :) Järnvärden i topp (UTAN tabletter på flera veckor!), ingen foglossning, inga krämpor... Det värsta under de senaste 8 månaderna har hittills varit allergi och utflippad körtel, ingetdera går att skylla på graviditet. Eftersom jag inte har gjort några avslappningsövningar, inte funderat särskilt mycket på bebisvård eller något annat, försöker jag njuta av känslan att "min kropp är min vän, detta fixar sig!". Konstig tanke för någon som aldrig varit särskilt fysisk, men det känns faktiskt rätt just nu. De närmaste 2 månaderna kommer att handla rätt mycket om kroppen, såpass mycket har jag förstått.
söndag 4 maj 2008
Reflektion över dödsannonser
Jag läser alltid dödsannonserna. Kollar åldrar, noterar om det bara är en halv sida eller tre helsidor. Söndagar är det alltid många annonser. Letar efter namn som fått flera annonser.
Idag såg jag en annons för en kille som var född 1970.
"...som genom en olyckshändelse ryckts bort från oss".
Varför skriver man så? Bara så att vi som läser den inte ska tro att han dog av cancer? Eller självmord?
Som att ta avstånd från alla andra 70-talister som dör. De misslyckade, som tar livet av sig själva.
Idag såg jag en annons för en kille som var född 1970.
"...som genom en olyckshändelse ryckts bort från oss".
Varför skriver man så? Bara så att vi som läser den inte ska tro att han dog av cancer? Eller självmord?
Som att ta avstånd från alla andra 70-talister som dör. De misslyckade, som tar livet av sig själva.
lördag 3 maj 2008
Usel morsa från dag -43?
Läser lite diskussionsforum och förundras. Andra mammor verkar ha inhandlat en hel garderob, inrett ett barnrum, inhandlat barnvagn (efter MÅNGA överväganden och diskussioner om modell, pris, säkerhet etc), beordrat pappan att nu-får-han-minsann-inte-dricka-minsta-lilla-öl-längre-bebisen-kan-komma-när-som-helst...
Själv gick jag på fest med sambon så sent som i fredags. Igår fick jag en barnvagn och massor av barnkläder i påsar av min svägerska. Allting står i stort sett ouppackat i källaren i väntan på...inspiration. Eller nåt.
Jag har alltså inte förberett något alls. Försökte denna helg, men resultatet blev främst ett nytt stort skåp till köket och en ny fåtölj till vardagsrummet. Huvudet fullt av jobb, och inte så mycket bebisplanering.
Har inte övat profylax
inte tränat avslappning
inte läst på om smärtlindring
inte tagit reda på allt jag borde veta om hur man tar hand om småbebisar
I korthet inte gjort så mycket alls som andra mammor gör. Inte ens oroat mig för missfall, att bebisen ska vara missbildad eller att jag ska bli en usel morsa.
På något sätt misstänker jag att mitt moderskap kommer att fortsätta på den linjen. Frågan är om det är bra eller dåligt.
Själv gick jag på fest med sambon så sent som i fredags. Igår fick jag en barnvagn och massor av barnkläder i påsar av min svägerska. Allting står i stort sett ouppackat i källaren i väntan på...inspiration. Eller nåt.
Jag har alltså inte förberett något alls. Försökte denna helg, men resultatet blev främst ett nytt stort skåp till köket och en ny fåtölj till vardagsrummet. Huvudet fullt av jobb, och inte så mycket bebisplanering.
Har inte övat profylax
inte tränat avslappning
inte läst på om smärtlindring
inte tagit reda på allt jag borde veta om hur man tar hand om småbebisar
I korthet inte gjort så mycket alls som andra mammor gör. Inte ens oroat mig för missfall, att bebisen ska vara missbildad eller att jag ska bli en usel morsa.
På något sätt misstänker jag att mitt moderskap kommer att fortsätta på den linjen. Frågan är om det är bra eller dåligt.
söndag 27 april 2008
I väntan på datumbestämd förälskelse
Graviditet är verkligen ett skumt tillstånd. För de som gjort det 4-5 gånger tidigare kanske det känns "naturligt" och självklart, men för mig är det verkligen mest en underlig parentes i tillvaron. Ett exempel på det är att min sambo ibland pratar till Eldmannen om mig, och kallar mig "mamma". Jag är nog helt enkelt dåligt mentalt förberedd, och ser inte hur jag skulle kunna vara annat heller.
Erkänner att jag haft det lyxigt; inget kräk, ingen trötthet, inga skumma svullnader eller andra underligheter. Att vara gravid har egentligen inte påverkat mig särskilt mycket ännu, varken i hur jag lever eller tänker. (Nåja, jag dricker inte, springer inte, lyfter inte tungt, tänker mer på bejbisar än annars. Förstås)
Men underligast av allt är att försöka tänka sig in i att det snart ska finnas ytterligare en person i vår familj. Många kvinnor verkar bonda hårt med sina bebisar redan under graviditeten. Inte jag. För mig är detta fortfarande ett högst hypotetiskt barn! Men ändå vet jag att denna Någon som snart kommer, sedan för alltid ska vara viktig, självklar och älskad. Någon jag varken känner, har sett eller älskar idag.
Det är helt enkel lite som att veta att man om 6 veckor och 6 dagar ska träffa Den Stora Kärleken, och bli galet förälskad. När det gäller parrelationer har jag aldrig trott på sådant, och det känns konstigt att försöka acceptera att det kanske är lite så när det gäller barn.
Erkänner att jag haft det lyxigt; inget kräk, ingen trötthet, inga skumma svullnader eller andra underligheter. Att vara gravid har egentligen inte påverkat mig särskilt mycket ännu, varken i hur jag lever eller tänker. (Nåja, jag dricker inte, springer inte, lyfter inte tungt, tänker mer på bejbisar än annars. Förstås)
Men underligast av allt är att försöka tänka sig in i att det snart ska finnas ytterligare en person i vår familj. Många kvinnor verkar bonda hårt med sina bebisar redan under graviditeten. Inte jag. För mig är detta fortfarande ett högst hypotetiskt barn! Men ändå vet jag att denna Någon som snart kommer, sedan för alltid ska vara viktig, självklar och älskad. Någon jag varken känner, har sett eller älskar idag.
Det är helt enkel lite som att veta att man om 6 veckor och 6 dagar ska träffa Den Stora Kärleken, och bli galet förälskad. När det gäller parrelationer har jag aldrig trott på sådant, och det känns konstigt att försöka acceptera att det kanske är lite så när det gäller barn.
måndag 24 mars 2008
Eldmannen som babyticker
Hittade tickern för ett tag sedan, men har bara använt den för att visa den ivriga storasystern ungefär hur brorsan ser ut. Idag tog jag mig i kragen och lade till den på bloggen. Sitter nu och är lite fascinerad själv. En riktig människa är det faktiskt. En som till och med kommer att klara sig om han skulle få för sig att komma ut nu. Med andra ord, ett livslångt ansvar som jag inte längre kan ta mig ur.
....skönt att det känns så bra. :) Och usch så kul det ska bli att se vem han är på riktigt.
....skönt att det känns så bra. :) Och usch så kul det ska bli att se vem han är på riktigt.
onsdag 27 februari 2008
LAS och inlåsningseffekter...
Jag har lyxen att nästan dagligen arbeta med smarta, spännande personer från olika håll. Det är definitivt en av de största fördelarna med mitt jobb. På senare tid har jag bland annat haft lyxen att samarbeta en hel del med en konsult som tidigare arbetat mycket med Svenskt Näringsliv. (Det är inte hennes bakgrund som gör det lyxigt att jobba med henne, hon är bra, helt enkelt :)
Men häromdagen sa hon något intressant, nämligen att LAS-lagarna leder till "inlåsningseffekter" i form av människor som inte vågar byta jobb trots att de vill, av rädsla för att hamna längst ner i LAS-kön.
Det är såklart mycket möjligt att hon har rätt, jag har faktiskt ingen aning. Det enda som slog mig är att jag - med arbetarbakgrund - känner många personer som jag antar ligger inom den kategori som förmodas lida av dessa inlåsningseffekter. Och visst finns det sådana som borde söka jobb men som inte gör det, som borde BYTA jobb men inte gör det.. En del av dem verkar nästan hellre må dåligt på jobbet ett helt yrkesverksamt liv, än att ta chansen att testa något annat. Knepigt nog har jag bara aldrig någonsin hört LAS nämnas som en anledning. Det jag har sett är däremot
Men häromdagen sa hon något intressant, nämligen att LAS-lagarna leder till "inlåsningseffekter" i form av människor som inte vågar byta jobb trots att de vill, av rädsla för att hamna längst ner i LAS-kön.
Det är såklart mycket möjligt att hon har rätt, jag har faktiskt ingen aning. Det enda som slog mig är att jag - med arbetarbakgrund - känner många personer som jag antar ligger inom den kategori som förmodas lida av dessa inlåsningseffekter. Och visst finns det sådana som borde söka jobb men som inte gör det, som borde BYTA jobb men inte gör det.. En del av dem verkar nästan hellre må dåligt på jobbet ett helt yrkesverksamt liv, än att ta chansen att testa något annat. Knepigt nog har jag bara aldrig någonsin hört LAS nämnas som en anledning. Det jag har sett är däremot
- Bristande initiativförmåga, helt enkelt. Ett livs ovana att ta kommando över sitt eget liv, kan såklart resultera i att man inte tar steget
- Lågt självförtroende. Tanken att någon annan faktiskt skulle vilja ha en, eller att man skulle klara av ett annat jobb än det man har, kan vara nästan otänkbar för många.
- Allmän hopplöshet. Att byta jobb ses inte som någon möjlig väg till något bättre. "Det är lika illa överallt" kan vara en inställning som får många att inte ens försöka byta bana
...eller kort sagt, allt det Ronny Eriksson menar när han säger
"Det är aldrig försent att ge upp"
Hur det än är, har jag inte sett särskilt mycket av just sådana skador av LAS, och det sa jag också. Men det som verkligen slog mig var att jag faktiskt har sett inlåsningseffekter, men av ett helt annat slag, nämligen
HÖG LÖN och FINA TITLAR
Jag har, på bara drygt 10 års arbetslivserfarenhet, faktiskt vid flera tillfällen sett personer sitta kvar på jobb de inte trivs med, som de ibland är ganska dåligt lämpade för, och på positioner där de i värsta fall gör mer skada än nytta. Och ändå stannar de kvar!! De absolut vanligaste anledningarna till detta ärinte att sådana personer inte SER sin egen olämplighet, inte heller att de inte KÄNNER att de hellre skulle vilja göra något annat, utan helt enkelt att ett byte sannolikt skulle innebära lägre lön och en mindre prestigefylld titel. Särskilt det senare har dessutom ofta en direkt koppling till hur utsatt man är i de sammanhang där LAS brukar kunna bli aktuellt...
Så min fråga till konsulten med Svenskt Näringsliv-bakgrund var helt enkelt: Vad tänker man göra åt DET problemet, som i mina ögon skadar projekt, organisationer och hindrar mer kompetentapersoners utveckling varje dag?
PS. Ett par veckor efter att jag skrev detta, pratade jag med en professor om saken. Han höll skrattande med. "Visst är det knäppt" sa han. "Jag är en av de du pratar om! Skulle egentligen hellre göra något annat nu, och VET att andra skulle göra ett jättebrajobb om de fick chansen att ta mitt! Men tyvärr skulle det innebära så tråkiga ekonoiska konsekvenser för mig att kliva av nu, inte minst skulle min pension bli direkt lidande.. så jag sitter helt enkelt kvar de år jag har kvar till min pension." (Fritt återgivet av mig från mitt minne)
lördag 26 januari 2008
Grabben heter Eldmannen
M2's killkusiner är 6 respektive 3 år. De hade nyligen en livlig diskussion om huruvida deras nya lillkusin ska heta Eldmannen eller Johan. Eldmannen vann tydligen, och vilka är vi att sätta emot ett så tydligt direktiv :)
Så från att ha varit min Alien (Titta själv på en ultraljudsbild från v9 så ser du... dessutom var känslan av att ha en Alien i magen väldigt stark hos mig i början. Helt ofattbart att något annat levde inuti mig. Knepigt) så blev Alianen en "han" den 10e januari när vi gjorde vårt tredje ultraljud. Lillebror/Brorsan/Bebben är nu alias som hänger med, men främst heter han alltså
Bertil Eldmannen B***** (pappas efternamn)
Så från att ha varit min Alien (Titta själv på en ultraljudsbild från v9 så ser du... dessutom var känslan av att ha en Alien i magen väldigt stark hos mig i början. Helt ofattbart att något annat levde inuti mig. Knepigt) så blev Alianen en "han" den 10e januari när vi gjorde vårt tredje ultraljud. Lillebror/Brorsan/Bebben är nu alias som hänger med, men främst heter han alltså
Bertil Eldmannen B***** (pappas efternamn)
fredag 18 januari 2008
Liv och död
Det har verkligen rört på sig det senaste halvåret, på så obeskrivligt många sätt.
Framförallt har en vän till mig nyligen drabbats av Den Största Sorgen, den man aldrig någonsin kan komma ur. Kan inte skriva mer (och vet inte om det känns rätt heller), men på något sätt tog det ner mig på jorden.
MITT allra största blev liksom... både större och mindre samtidigt. Att min mage börjat leva sitt eget liv. Igår fick vi veta att den som röjer runt där inne är en pojke.
Och det blev så tydligt hur skört allting är.
Att det bara finns klyschor för att beskriva det, är väl beviset för att ord egentligen saknas. Jag minns min familjs tid, och minns att jag inte minns. De första månaderna efter lillebrors död var bara mörker, apati och en akut sömnsjuka.
Framförallt har en vän till mig nyligen drabbats av Den Största Sorgen, den man aldrig någonsin kan komma ur. Kan inte skriva mer (och vet inte om det känns rätt heller), men på något sätt tog det ner mig på jorden.
MITT allra största blev liksom... både större och mindre samtidigt. Att min mage börjat leva sitt eget liv. Igår fick vi veta att den som röjer runt där inne är en pojke.
Och det blev så tydligt hur skört allting är.
Att det bara finns klyschor för att beskriva det, är väl beviset för att ord egentligen saknas. Jag minns min familjs tid, och minns att jag inte minns. De första månaderna efter lillebrors död var bara mörker, apati och en akut sömnsjuka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)