Graviditet är verkligen ett skumt tillstånd. För de som gjort det 4-5 gånger tidigare kanske det känns "naturligt" och självklart, men för mig är det verkligen mest en underlig parentes i tillvaron. Ett exempel på det är att min sambo ibland pratar till Eldmannen om mig, och kallar mig "mamma". Jag är nog helt enkelt dåligt mentalt förberedd, och ser inte hur jag skulle kunna vara annat heller.
Erkänner att jag haft det lyxigt; inget kräk, ingen trötthet, inga skumma svullnader eller andra underligheter. Att vara gravid har egentligen inte påverkat mig särskilt mycket ännu, varken i hur jag lever eller tänker. (Nåja, jag dricker inte, springer inte, lyfter inte tungt, tänker mer på bejbisar än annars. Förstås)
Men underligast av allt är att försöka tänka sig in i att det snart ska finnas ytterligare en person i vår familj. Många kvinnor verkar bonda hårt med sina bebisar redan under graviditeten. Inte jag. För mig är detta fortfarande ett högst hypotetiskt barn! Men ändå vet jag att denna Någon som snart kommer, sedan för alltid ska vara viktig, självklar och älskad. Någon jag varken känner, har sett eller älskar idag.
Det är helt enkel lite som att veta att man om 6 veckor och 6 dagar ska träffa Den Stora Kärleken, och bli galet förälskad. När det gäller parrelationer har jag aldrig trott på sådant, och det känns konstigt att försöka acceptera att det kanske är lite så när det gäller barn.
