M2's killkusiner är 6 respektive 3 år. De hade nyligen en livlig diskussion om huruvida deras nya lillkusin ska heta Eldmannen eller Johan. Eldmannen vann tydligen, och vilka är vi att sätta emot ett så tydligt direktiv :)
Så från att ha varit min Alien (Titta själv på en ultraljudsbild från v9 så ser du... dessutom var känslan av att ha en Alien i magen väldigt stark hos mig i början. Helt ofattbart att något annat levde inuti mig. Knepigt) så blev Alianen en "han" den 10e januari när vi gjorde vårt tredje ultraljud. Lillebror/Brorsan/Bebben är nu alias som hänger med, men främst heter han alltså
Bertil Eldmannen B***** (pappas efternamn)
Försenat återupptagen blogg spårade snabbt ur och blev ytterligare en barnblogg, till glädje för mor- och farföräldrar (eller vilka som nu läser den). Jag skyller på att vår resa startade skakigt med operation och annat otäckt. DÅ fanns ett intresse för många. Idag finns ett intresse för mig själv att dokumentera den här tiden, som aldrig kommer tillbaka...
lördag 26 januari 2008
fredag 18 januari 2008
Liv och död
Det har verkligen rört på sig det senaste halvåret, på så obeskrivligt många sätt.
Framförallt har en vän till mig nyligen drabbats av Den Största Sorgen, den man aldrig någonsin kan komma ur. Kan inte skriva mer (och vet inte om det känns rätt heller), men på något sätt tog det ner mig på jorden.
MITT allra största blev liksom... både större och mindre samtidigt. Att min mage börjat leva sitt eget liv. Igår fick vi veta att den som röjer runt där inne är en pojke.
Och det blev så tydligt hur skört allting är.
Att det bara finns klyschor för att beskriva det, är väl beviset för att ord egentligen saknas. Jag minns min familjs tid, och minns att jag inte minns. De första månaderna efter lillebrors död var bara mörker, apati och en akut sömnsjuka.
Framförallt har en vän till mig nyligen drabbats av Den Största Sorgen, den man aldrig någonsin kan komma ur. Kan inte skriva mer (och vet inte om det känns rätt heller), men på något sätt tog det ner mig på jorden.
MITT allra största blev liksom... både större och mindre samtidigt. Att min mage börjat leva sitt eget liv. Igår fick vi veta att den som röjer runt där inne är en pojke.
Och det blev så tydligt hur skört allting är.
Att det bara finns klyschor för att beskriva det, är väl beviset för att ord egentligen saknas. Jag minns min familjs tid, och minns att jag inte minns. De första månaderna efter lillebrors död var bara mörker, apati och en akut sömnsjuka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)