Ansvaret.
Saknaden.
Dödligheten.
Ansvaret att ta hand om mig själv, mina önskningar, mitt liv. Det kommer inte att bli bättre än jag lyckas göra det, vare sig nu eller senare. Ansvaret att leva på ett sätt som jag kan stå för, också för mina barn och barnbarn som ska leva med konsekvenserna av min generations livsstil.
Saknaden efter lillebror, som faktiskt aldrig aldrig någonsin kommer att andas leva prata skratta igen. Saknaden efter dem jag faktiskt älskade. Y. J. Kusinerna, faster, faster, farbror. Jag tänker fortfarande på dem nästan dagligen, och drömmer om dem ofta. Hoppas att de har det bra, att de är lyckliga i sina liv.
Dödligheten som sätter Kodakfärg på allt. Insikten om att jag bara har de här futtiga åren, att jag måste välja. Det vackra i att våga leva nu.
fredag 30 november 2007
onsdag 28 november 2007
Psykologisk andnöd?
Min favoritfaster, en av dem jag inte har kontakt med längre, gjorde stort intryck på mig när jag växte upp. Hon var den som satt uppe med mig hela nätter ett par gånger, och pratade om kärlek, sex, livet, döden, framtiden... som om jag var alldeles vuxen och mina åsikter också räknades.
En gång minns jag att hon berättade om den akuta psykologiska andnöd hon kände när hon fått sina två barn. "Hur KAN jag skaffa barn till denna fruktansvärda värld?" tänkte hon, som INNAN barnen kom just intalat sig själv att barn måste vara den enda verkliga meningen med livet.
Jag känner henne ju inte så väl längre, och litar såklart inte på min egen analys. Men jag tror att det var ganska typiskt henne att tänka så svart. Jag VET att det har varit typiskt mig.
Undrar hur hon tänker nu, när de är vuxna. Jag tror inte att hennes bild av världen har blivit särskilt mycket ljusare :/
Och här sitter jag med min 29-veckors-mage och funderar på om jag kommer att få psykologisk andnöd när Eldmannen kommer ut. Minns ju hur ont i magen jag fick av att titta på min då 2-årige lillebror och känna ansvaret för att han skulle bli snäll, glad, lycklig och kanske framförallt ett aktivt Jehovas vittne, så att han också skulle få LEVA...
Jag har bestämt mig för att det inte får bli någon andnöd. Jag ska göra allt jag kan för att han ska bli TRYGG i sig själv, och sin egen förmåga att påverka sitt eget liv. Och när det gäller världens framtid, nya istider och global uppvärmning, så tänker jag fortsätta lyssna på min handlingskraftige, KONSTRUKTIVE sambo som alltid är full av bra insikter om vad som hänt förr, och vad vi kan göra härnäst.
En gång minns jag att hon berättade om den akuta psykologiska andnöd hon kände när hon fått sina två barn. "Hur KAN jag skaffa barn till denna fruktansvärda värld?" tänkte hon, som INNAN barnen kom just intalat sig själv att barn måste vara den enda verkliga meningen med livet.
Jag känner henne ju inte så väl längre, och litar såklart inte på min egen analys. Men jag tror att det var ganska typiskt henne att tänka så svart. Jag VET att det har varit typiskt mig.
Undrar hur hon tänker nu, när de är vuxna. Jag tror inte att hennes bild av världen har blivit särskilt mycket ljusare :/
Och här sitter jag med min 29-veckors-mage och funderar på om jag kommer att få psykologisk andnöd när Eldmannen kommer ut. Minns ju hur ont i magen jag fick av att titta på min då 2-årige lillebror och känna ansvaret för att han skulle bli snäll, glad, lycklig och kanske framförallt ett aktivt Jehovas vittne, så att han också skulle få LEVA...
Jag har bestämt mig för att det inte får bli någon andnöd. Jag ska göra allt jag kan för att han ska bli TRYGG i sig själv, och sin egen förmåga att påverka sitt eget liv. Och när det gäller världens framtid, nya istider och global uppvärmning, så tänker jag fortsätta lyssna på min handlingskraftige, KONSTRUKTIVE sambo som alltid är full av bra insikter om vad som hänt förr, och vad vi kan göra härnäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)