Ansvaret.
Saknaden.
Dödligheten.
Ansvaret att ta hand om mig själv, mina önskningar, mitt liv. Det kommer inte att bli bättre än jag lyckas göra det, vare sig nu eller senare. Ansvaret att leva på ett sätt som jag kan stå för, också för mina barn och barnbarn som ska leva med konsekvenserna av min generations livsstil.
Saknaden efter lillebror, som faktiskt aldrig aldrig någonsin kommer att andas leva prata skratta igen. Saknaden efter dem jag faktiskt älskade. Y. J. Kusinerna, faster, faster, farbror. Jag tänker fortfarande på dem nästan dagligen, och drömmer om dem ofta. Hoppas att de har det bra, att de är lyckliga i sina liv.
Dödligheten som sätter Kodakfärg på allt. Insikten om att jag bara har de här futtiga åren, att jag måste välja. Det vackra i att våga leva nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar