Varje barnblogg är av naturen bara intressant för en mycket liten grupp människor. Inte så konstigt egentligen, när innehållet i stort sett handlar om vad en liten underutvecklad (icke skrivkunnig!) individ gjort på senare tid. Att det ändå skrivs så många barnbloggar beror inte på något annat än samma absoluta betingning som får oss att föröka oss överhuvudtaget. Den totala och huvudlösa fascination som tar över varje ammande (och inte ammande) morsas (eller annan primärförälder. Fan vad jobbigt det är att vara PK) hjärna är ju helt enkelt grunden för vår arts överlevnad.
Med denna jag-skyller-på-årmiljoner-av-genetisk-predeterminering-brasklapp kan jag komma till saken. Min blogg har bytt skepnad, och erkänner nu att den är och alltid ar varit en barnblogg. Och dagens inlägg är precis så nischat i sin relevans för världen som man kan vänta sig.
Eldmannen tränar på att prata. Mycket. Faktum är att det verkar vara vad han gillar bäst. Det, och att stirra på bokhyllan. Sitta i babysitter och leka med leksaker ger han inte mycket för, och babygymet var nog mer en investering i jag-måste-stimulera-mitt-barn-ångest än det var uppskattat av sonen.
Men snacket ger resultat!
I augusti när vi just kommit till kroatien, bestod hans vokabulär av:
"aooooouuuuuuuuu aoooooooooo aaaaaaaaa" och liknande varianter.
En månad senare, när vi just kommit hem, hade den utökats med
"bbbbbbffffppplll" (ofta följt av en hel del salivbubblor). Detta är fortfarande ett av hans favoritljud, lätt följt av det halvnya: "buääääääääää näääääääää"
Ett gurglande "grrrrrgggggl" har också sökt sig fram på senare tid. Jag försöker naturligtvis stävja alla tendenser till skånska skorrningar! Därför avbryter jag oftast sådana försök med ett bestämt och ordentligt rullande RRRRRRRRR.
...och äntligen får jag berätta om de MYCKET LOVANDE ljuden min begåvade son lagt sig till med på sistone: "maooooommmmmmm"! Och idag kom för absolut första gången ett lyckligt "PAPP!" :)
Innan jag skryter för mycket får jag erkänna att det iag verkade som att han försökte få ur sig fler "maaaaa"-ljud, men det blev mest den tidigare beskrivna "bbbbbffffpplll" med en massa spottbubblor som resultat, om än uttalade med en obeskrivligt vis blick.
Ja Eldmannen är såklart den underbarastesmartasteklokaste lilla bebis som någonsin existerat. Skönt att han är det nu, när man inte kan ge honom ett eget rum i källaren (vilket är min plan för den tid då han övergår till ärdetdärverkligenminavkomma-fasen om sisådär 15 år eller så).
torsdag 25 september 2008
onsdag 24 september 2008
Föräldraledighet = kvinnofälla
Några av mina vänner-sen-förr kommenterade ett tidigare blogginlägg med några rader om föräldraledighet. Ola skrev " Är det ett straff att vara hemma med sitt barn? Det måste ju vara det eftersom vissa vill lagstifta att båda parter ska vara hemma lika mycket (om man nu absolut måste vara hemma alls) och dels att det klassas som kvinnofälla och till varje pris måste undvikas... Eller?"
Nu har visserligen båda de killarna som kommenterade inlägget mer erfarenhet av att vara pappalediga än jag, men ändå:
Ola, föräldraledighet ÄR en kvinnofälla idag, och kommer att fortsätta vara det så länge som föräldraledighet inte delas lika. (Nej, inte lika i alla familjer, men sett över hela landet generellt) Som företagare kan jag ärligt säga att det är klart kännbart att (som vi) finna sig ha 6 föräldralediga på ett och samma år, när det bara är 40 anställda, som vi var då. Det är tre heltidstjänster som ska ersättas på något sätt det året! Och den dystra sanningen blir då, att om det bara är kvinnor som tar ut den ledigheten, så ÄR det en nackdel att anställa kvinnor i barnafödande-ålder. Hemskt, eller hur? Att anställa kvinnor som sedan är hemma 3-4 år på raken pga flera barn är direkt katastrofalt.
Det finns fler problem. Jag tror inte heller att det är en slump att man gång på gång konstaterar att könsroller cementeras i tidigare jämställda förhållanden när barnen kommer. Även om man tidigare båda hade karriärer, delade lika på hushållsarbete och annat, så faller det när man skaffar barn. Antagligen därför att båda går in i roller som de förväntar sig av sig själva och varandra. Roller som man sedan har svårt att komma ur. Resultatet? Mer jobb för mannen, mer karriär, ännu viktigare inkomster.... och mer städning, barnpassning och annat evighetsjobb åt mamman.
Jag skulle kunna räkna upp fler aspekter på det hela, som visar varför jag faktiskt tycker att föräldraledighet är problematisk. Men hela poängen är egentligen bara, att det enda sättet att få det att sluta vara till nackdel för kvinnor är just att fler män gör som Ola gör och stannar hemma med sina barn. När vi delar lika på ansvaret att uppfostra våra barn, så försvinner nackdelarna för kvinnorna. Det blir inte längre ett problem att anställa kvinnor som sedan försvinner. Det blir inte längre automatiskt så att den ena parten hamnar i förarsätet vad gäller servicejobbet på hemmaplan och den andra drar ifrån i karriären. Och det vackra i kråksången är att ALLA vinner i längden. För jag är stenhårt övertygad om att varje pappa som stannar hemma vinner något unikt: En ovärdelig relation till sitt barn, och en säkerhet som förälder som han annars inte skulle fått. Fråga mig gärna vad jag baserar den tvärsäkra åsikten på ;)
Nu har visserligen båda de killarna som kommenterade inlägget mer erfarenhet av att vara pappalediga än jag, men ändå:
Ola, föräldraledighet ÄR en kvinnofälla idag, och kommer att fortsätta vara det så länge som föräldraledighet inte delas lika. (Nej, inte lika i alla familjer, men sett över hela landet generellt) Som företagare kan jag ärligt säga att det är klart kännbart att (som vi) finna sig ha 6 föräldralediga på ett och samma år, när det bara är 40 anställda, som vi var då. Det är tre heltidstjänster som ska ersättas på något sätt det året! Och den dystra sanningen blir då, att om det bara är kvinnor som tar ut den ledigheten, så ÄR det en nackdel att anställa kvinnor i barnafödande-ålder. Hemskt, eller hur? Att anställa kvinnor som sedan är hemma 3-4 år på raken pga flera barn är direkt katastrofalt.
Det finns fler problem. Jag tror inte heller att det är en slump att man gång på gång konstaterar att könsroller cementeras i tidigare jämställda förhållanden när barnen kommer. Även om man tidigare båda hade karriärer, delade lika på hushållsarbete och annat, så faller det när man skaffar barn. Antagligen därför att båda går in i roller som de förväntar sig av sig själva och varandra. Roller som man sedan har svårt att komma ur. Resultatet? Mer jobb för mannen, mer karriär, ännu viktigare inkomster.... och mer städning, barnpassning och annat evighetsjobb åt mamman.
Jag skulle kunna räkna upp fler aspekter på det hela, som visar varför jag faktiskt tycker att föräldraledighet är problematisk. Men hela poängen är egentligen bara, att det enda sättet att få det att sluta vara till nackdel för kvinnor är just att fler män gör som Ola gör och stannar hemma med sina barn. När vi delar lika på ansvaret att uppfostra våra barn, så försvinner nackdelarna för kvinnorna. Det blir inte längre ett problem att anställa kvinnor som sedan försvinner. Det blir inte längre automatiskt så att den ena parten hamnar i förarsätet vad gäller servicejobbet på hemmaplan och den andra drar ifrån i karriären. Och det vackra i kråksången är att ALLA vinner i längden. För jag är stenhårt övertygad om att varje pappa som stannar hemma vinner något unikt: En ovärdelig relation till sitt barn, och en säkerhet som förälder som han annars inte skulle fått. Fråga mig gärna vad jag baserar den tvärsäkra åsikten på ;)
tisdag 23 september 2008
Krypträning
Storasyster tar en hel del bra bilder emellanåt. Här har hon förevigat Aidens ineffektiva sköldpaddsteknik. Men med lite övning så...
Huslig era?!
"Koka sylt gjorde jag jämt på den tiden... du vet, när jag var i den där husliga fasen som alla har..." sa M2's mamma vid ett tillfälle. Jag minns det väl, eftersom jag tänkte att jag faktiskt ALDRIG haft en huslig era i mitt liv. Om man inte räknar 10-års-åldern då jag tyckte att det var superspännande att göra pannkakor själv hemma när mamma och pappa inte var där.
Så nej, jag har ALDRIG kokat sylt, syltat bär, haft som vana att baka eget bröd (jag HAR bakat bröd nån gång. Tror jag. På hemkunskapen åtminstone) eller satt in papper i köksskåpen.
Funderade därför ett tag på att använda min hemamfrutid till att utforska om jag har några sådana gener. (Det mesta sådant handlar väl om gener numera, right? :) Men innan jag ens hunnit försöka inträffade följande:
Skulle laga chili. Knappast husligt, snarare mer studentikost. Men bra mat att ha i frysen. Funkar till super-snabblagad couscous dagar då man inte hinner laga mat. Tja, ni ser kanske att husmodersambitionerna var rätt låga redan här. Slutresultatet blev iallafall att jag bränt fast chili i botten på pannan så ordentligt att svinto nästan inte klarade av det. Varför? Tja... skrikande barn, blöjbyte och glömde dra ner värmen...
...det hela fortsatte igår, då jag lyckades bränna vid en laddning fiskpinnar.
Det faktum att jag kan tänka på att försöka utforska huslighet, och sedan steker fiskpinnar, diskvalificerar mig förmodligen från alla eventuella huslighetsambitioner. Jag tror att jag lägger ner.
Så istället får mitt hemmafruprojekt bli att faktiskt hinna med sådant jag inte gjort på flera år: Blogga. Upptäcka ny musik. LYSSNA på musik. Kanske till och med fota lite. Inte husligt direkt, men kul. Och lägre brandrisk.
Så nej, jag har ALDRIG kokat sylt, syltat bär, haft som vana att baka eget bröd (jag HAR bakat bröd nån gång. Tror jag. På hemkunskapen åtminstone) eller satt in papper i köksskåpen.
Funderade därför ett tag på att använda min hemamfrutid till att utforska om jag har några sådana gener. (Det mesta sådant handlar väl om gener numera, right? :) Men innan jag ens hunnit försöka inträffade följande:
Skulle laga chili. Knappast husligt, snarare mer studentikost. Men bra mat att ha i frysen. Funkar till super-snabblagad couscous dagar då man inte hinner laga mat. Tja, ni ser kanske att husmodersambitionerna var rätt låga redan här. Slutresultatet blev iallafall att jag bränt fast chili i botten på pannan så ordentligt att svinto nästan inte klarade av det. Varför? Tja... skrikande barn, blöjbyte och glömde dra ner värmen...
...det hela fortsatte igår, då jag lyckades bränna vid en laddning fiskpinnar.
Det faktum att jag kan tänka på att försöka utforska huslighet, och sedan steker fiskpinnar, diskvalificerar mig förmodligen från alla eventuella huslighetsambitioner. Jag tror att jag lägger ner.
Så istället får mitt hemmafruprojekt bli att faktiskt hinna med sådant jag inte gjort på flera år: Blogga. Upptäcka ny musik. LYSSNA på musik. Kanske till och med fota lite. Inte husligt direkt, men kul. Och lägre brandrisk.
måndag 22 september 2008
Hurra!
Moderna Muséet till Malmö. Hurra!
...fast knepigt att allt häftigt numera händer i de kvarter där jag bodde FÖRUT.
...fast knepigt att allt häftigt numera händer i de kvarter där jag bodde FÖRUT.
Självdiagnostiserad
Tidigare har jag bara anat, men nu VET jag att jag är knäpp :(
Något M ofta retar mig för, är att jag i början av vår relation sa att det skulle ta mig 2 år att lära mig lita på att han älskar mig. "Du ljög" brukar han säga, och vara låtsas arg över att jag fortfarande kan halka tillbaka i tankar om att jag behöver kunna veta att jag klarar mig fint på egen hand. Jag HAR lärt mig lita på honom (det tog nog ungefär 4 år...), men vuxenkärlek är ju... villkorad, på något sätt. Den kan ta slut, nötas ut. Och i vilket fall som helst MÅSTE väl en vuxen människa kunna veta att hon klarar sig själv, eller?
Så har vi M2. I början, när hon var 1,5 år, tyckte jag att hennes blick sa "DU ÄR INTE MIN MAMMA, VAD GÖR DU HÄR?". Det kändes som att jag gjorde fel som ens var där, och att hon visste det. Nu vet jag att det finns en särskild liksom nollställd blick som småbarn har. Den betyder inte det jag trodde. Men ändå... Och även nu, 5 år senare, känns det som en stor ynnest de gånger hon visar att jag är viktig för henne. Och eländigt de dagar jag får för mig att hon nog innerst inne önskar att jag inte fanns.
M brukar påpeka att jag verkligen tror elaka saker om honom när jag tänker såhär, och han har rätt. Jag har ingen rätt att tänka så om människor jag älskar. De er älskar ju mig också. Varför gör jag dem så fula?
Droppen är väl Eldmannen. Igår insåg jag att inte ens hans kärlek är något jag vågar tro på eller ta för given :( Det känns som att han litar på och behöver tryggheten av mina bröst, men JAG duger inte. Pappa är rolig, storasyster intressant... Men mamma är mest tråkig.
Försöker slå bort tankarna, men de bubblar upp ändå. Förstör en del av våra sångstunder, gör att kvällstankarna kretsar omkring sånt, istället för vilken fin dag vi haft, med promenader, mys och bus.
Jag tycker inte att jag får vara sån här. En mamma måste vara mer oproblematisk, annars blir det inte bra.
...igår kom jag osökt att tänka på babyn i "Trainspotting". Den som dog medan mamman tände på. Den ultimata bilden av en mamma som låter sitt barn gå under medan hon är upptagen av sina egna, konstruerade, själviska egokickar.
Något M ofta retar mig för, är att jag i början av vår relation sa att det skulle ta mig 2 år att lära mig lita på att han älskar mig. "Du ljög" brukar han säga, och vara låtsas arg över att jag fortfarande kan halka tillbaka i tankar om att jag behöver kunna veta att jag klarar mig fint på egen hand. Jag HAR lärt mig lita på honom (det tog nog ungefär 4 år...), men vuxenkärlek är ju... villkorad, på något sätt. Den kan ta slut, nötas ut. Och i vilket fall som helst MÅSTE väl en vuxen människa kunna veta att hon klarar sig själv, eller?
Så har vi M2. I början, när hon var 1,5 år, tyckte jag att hennes blick sa "DU ÄR INTE MIN MAMMA, VAD GÖR DU HÄR?". Det kändes som att jag gjorde fel som ens var där, och att hon visste det. Nu vet jag att det finns en särskild liksom nollställd blick som småbarn har. Den betyder inte det jag trodde. Men ändå... Och även nu, 5 år senare, känns det som en stor ynnest de gånger hon visar att jag är viktig för henne. Och eländigt de dagar jag får för mig att hon nog innerst inne önskar att jag inte fanns.
M brukar påpeka att jag verkligen tror elaka saker om honom när jag tänker såhär, och han har rätt. Jag har ingen rätt att tänka så om människor jag älskar. De er älskar ju mig också. Varför gör jag dem så fula?
Droppen är väl Eldmannen. Igår insåg jag att inte ens hans kärlek är något jag vågar tro på eller ta för given :( Det känns som att han litar på och behöver tryggheten av mina bröst, men JAG duger inte. Pappa är rolig, storasyster intressant... Men mamma är mest tråkig.
Försöker slå bort tankarna, men de bubblar upp ändå. Förstör en del av våra sångstunder, gör att kvällstankarna kretsar omkring sånt, istället för vilken fin dag vi haft, med promenader, mys och bus.
Jag tycker inte att jag får vara sån här. En mamma måste vara mer oproblematisk, annars blir det inte bra.
...igår kom jag osökt att tänka på babyn i "Trainspotting". Den som dog medan mamman tände på. Den ultimata bilden av en mamma som låter sitt barn gå under medan hon är upptagen av sina egna, konstruerade, själviska egokickar.
lördag 20 september 2008
Förkyld bebis
Lördagens att-göra-lista innehåller därför:
- köpa ny termometer. Den förra verkar ha blivit kvar i kroatien.
- köpa snorsug. Aldrig mer en natt där barnet får panik av att inte kunna andas och äta samtidigt.
...och bära runt på honom. Det är det enda han vill.
- köpa ny termometer. Den förra verkar ha blivit kvar i kroatien.
- köpa snorsug. Aldrig mer en natt där barnet får panik av att inte kunna andas och äta samtidigt.
...och bära runt på honom. Det är det enda han vill.
torsdag 18 september 2008
Eldmannen gympar
Han är inte helt övertygad om babygymets förträfflighet, men ibland funkar det en stund. Babygym btw. Helt klart en skum sak, sådana fanns nog inte när jag var liten. Vad gjorde man istället?
...i mitt fall tror jag faktiskt att mina föräldrar var mitt babygym. Satt tydligen alltid i deras knä. Så länge att jag inte lärde mig gå förrän jag var nästan 2. Det fick jag veta när jag var över 30... att jag i stort sett var utvecklingsstörd som barn alltså. Är fortfarande osäker på varför jag inte fått veta det, när jag i övrigt fått veta så mycket om min uppväxt :)
tisdag 16 september 2008
Drama i hemmafrutillvaron
Dagens mest spännande grej:
Aiden kräktes rakt in i MIN mun när jag höll honom ovanför mig...
Aiden kräktes rakt in i MIN mun när jag höll honom ovanför mig...
måndag 15 september 2008
Lillebror
Mera tankar än vanligt på Lillebror-som-inte-finns. Antar att det beror på att jag är ledsen över att han aldrig kommer att träffa vår Eldman.
Å andra sidan är det så konstigt. Jag inser att Eldmannen kanske inte ens skulle finnas om lillebror hade funnits kvar. Så mycket har mitt liv trots allt ändrats.
Det går inte att välja mellan två sådana saker. Tur att man inte måste.
Å andra sidan är det så konstigt. Jag inser att Eldmannen kanske inte ens skulle finnas om lillebror hade funnits kvar. Så mycket har mitt liv trots allt ändrats.
Det går inte att välja mellan två sådana saker. Tur att man inte måste.
fredag 12 september 2008
Hemmafrutillvaron
Mannen har varit i Stockholm på jobb ett par dagar. För några veckor sedan var det Madrid, nästa vecka blir det Italien.... Jag är mest snorig, febrig, trött och, tja, lite uttråkad. Eller såhär:
Å ena sidan är jag EXTREMT GLAD att vi har börjat få så glassiga kunder och spännande uppdrag! Jag är också glad att M har det jobb han har, jag vet ju hur kul det är.
...å andra sidan känner jag mig ibland dumpad. Ensam med alla sopkorgar överfulla med bajsblöjor, tvätthögen som tycks ha muterat till något som växer snabbare än cancer, upprepningarna av mata-bytablöja-rapa-kånka-runt-på-underhållamedskallra-mata-bytablöja-rapa-kånkaruntpå... sömnbrist och till sist försäkringskassan som mest spännande (thrilleraktiga) inslag i min tillvaro. Suck. Bara tanken på det senare gör mig matt.
Men missförstå mig rätt; jag ÄR inte dumpad. Det går bara inte att komma ifrån att allt inte hela tiden känns toppen, och att Mannen lätt får vara den som missnöjet projiceras på. Han är ju "out there", träffar folk som jag gillar, gör saker som jag älskar. Jag saknar mitt jobb redan, så är det.
Men visst. Några gånger per dag när jag ligger där på soffan med otvättat hår (who am I kidding. Hela jag är otvättad) och en smajlande Eldman på magen så tycker jag ändå att det är jag som dragit vinstlotten. Han är ju liten så ynkligt kort tid, och vilken alldeles ljuvlig tid...
Just ikväll blev det bara så tydligt. Glad över att ha lite ork kvar så sent som vid 21 hann jag plocka undan kaoset i köket, torka av i vardagsrummet och fixa en mysig kvällsfika-bricka till M som skulle komma hem ungefär då. Så ringer telefonen. "Hej älskade... flyget har inte lyft ännu, jag är nog inte hemma förrän närmare 23". Blä. Min kära morsa garvade gott. "Du har snart fastnat i hemmafrufällan, hahahahhhahah"
Hilfe.
Tur att min pappa snart förhoppningsvis får sparken från Telia som så många andra. Då kan han vara morfar på deltid. I så fall: Jobbet, here I come. Åtminstone lite!
Å ena sidan är jag EXTREMT GLAD att vi har börjat få så glassiga kunder och spännande uppdrag! Jag är också glad att M har det jobb han har, jag vet ju hur kul det är.
...å andra sidan känner jag mig ibland dumpad. Ensam med alla sopkorgar överfulla med bajsblöjor, tvätthögen som tycks ha muterat till något som växer snabbare än cancer, upprepningarna av mata-bytablöja-rapa-kånka-runt-på-underhållamedskallra-mata-bytablöja-rapa-kånkaruntpå... sömnbrist och till sist försäkringskassan som mest spännande (thrilleraktiga) inslag i min tillvaro. Suck. Bara tanken på det senare gör mig matt.
Men missförstå mig rätt; jag ÄR inte dumpad. Det går bara inte att komma ifrån att allt inte hela tiden känns toppen, och att Mannen lätt får vara den som missnöjet projiceras på. Han är ju "out there", träffar folk som jag gillar, gör saker som jag älskar. Jag saknar mitt jobb redan, så är det.
Men visst. Några gånger per dag när jag ligger där på soffan med otvättat hår (who am I kidding. Hela jag är otvättad) och en smajlande Eldman på magen så tycker jag ändå att det är jag som dragit vinstlotten. Han är ju liten så ynkligt kort tid, och vilken alldeles ljuvlig tid...
Just ikväll blev det bara så tydligt. Glad över att ha lite ork kvar så sent som vid 21 hann jag plocka undan kaoset i köket, torka av i vardagsrummet och fixa en mysig kvällsfika-bricka till M som skulle komma hem ungefär då. Så ringer telefonen. "Hej älskade... flyget har inte lyft ännu, jag är nog inte hemma förrän närmare 23". Blä. Min kära morsa garvade gott. "Du har snart fastnat i hemmafrufällan, hahahahhhahah"
Hilfe.
Tur att min pappa snart förhoppningsvis får sparken från Telia som så många andra. Då kan han vara morfar på deltid. I så fall: Jobbet, here I come. Åtminstone lite!
Eldmannen är ett sjalbarn
Sjal är verkligen toppen. Det är svårt att beskriva hur mysigt det känns när knytet slappnar av där, inknuten strax under ens haka. Spejar ut på världen för att sedan somna in... mmmmmmys.Men några saker är knepiga:
- alla sjalar är för varma för varma sommardagar, verkar det som
- sjal är inte toppen för ett barn som vill sparka och vara aktivt. Därför funkar den för oss mest när han vill vila lite
- hur sjutton gör man på vintern, när det är nödvändigt att ha på sig jacka?!
torsdag 11 september 2008
Jämställdhet
Såg PM Nilsson i ett morgonprogram imorse. Han som slutade som politisk chefsredaktör för att kunna ta hand om sina barn. (Sorry, men jag hittar inte artikeln han skrev, annars hade jag länkat till den)
Temat för diskussionen var ungefär: "Ojdå, män som vill vara jämställda kan tydligen inte ha toppjobb i näringslivet. Ekvationen går inte ihop." Eller... det är i alla fall PM's tes. Och jag tror honom. Sitter ju här med ett skrik-och-bajs-paket på magen, som definitivt är oförenlig med ett krävande jobbar. Åtminstone det närmaste året. Noterar också hur mycket M kommer att resa under hösten, nu när han har det jobb som jag hade tidigare som VD för vårt konsultbolag. Sådant är svårt att kombinera med några barn över huvud taget, oavsett ålder. Om man inte har backup i form av någon/några som alltid kan ställa upp med barnpassning, förstås. Men hur jämställt är det? :D
Så det som är värt att diskutera är väl: MÅSTE det vara så här? Är det en naturlag att de mest prestigefyllda jobben måste vara 60-timmar-i-veckan-jobb där man flänger runt hela tiden? Jag tror inte det. Men det är samtidigt svårt att se vad alternativet egentligen skulle vara....
Temat för diskussionen var ungefär: "Ojdå, män som vill vara jämställda kan tydligen inte ha toppjobb i näringslivet. Ekvationen går inte ihop." Eller... det är i alla fall PM's tes. Och jag tror honom. Sitter ju här med ett skrik-och-bajs-paket på magen, som definitivt är oförenlig med ett krävande jobbar. Åtminstone det närmaste året. Noterar också hur mycket M kommer att resa under hösten, nu när han har det jobb som jag hade tidigare som VD för vårt konsultbolag. Sådant är svårt att kombinera med några barn över huvud taget, oavsett ålder. Om man inte har backup i form av någon/några som alltid kan ställa upp med barnpassning, förstås. Men hur jämställt är det? :D
Så det som är värt att diskutera är väl: MÅSTE det vara så här? Är det en naturlag att de mest prestigefyllda jobben måste vara 60-timmar-i-veckan-jobb där man flänger runt hela tiden? Jag tror inte det. Men det är samtidigt svårt att se vad alternativet egentligen skulle vara....
måndag 8 september 2008
Killen satsar på 7kg...
Killen växer galet. 500g/vecka de senaste veckorna, snart väger han 7kg! Men han äter å andra sidan fortfarande varannan timme dygnet runt, och några konsekvenser måste ju sådant mat(miss?)bruk få...
Vi hoppas få röntgentiden tidigarelagd för att få slippa antibiotikan snart. Det kan inte vara kul att börja livet med tre månaders konstant diarré :/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)