Självdiagnostiserad

Tidigare har jag bara anat, men nu VET jag att jag är knäpp :(

Något M ofta retar mig för, är att jag i början av vår relation sa att det skulle ta mig 2 år att lära mig lita på att han älskar mig. "Du ljög" brukar han säga, och vara låtsas arg över att jag fortfarande kan halka tillbaka i tankar om att jag behöver kunna veta att jag klarar mig fint på egen hand. Jag HAR lärt mig lita på honom (det tog nog ungefär 4 år...), men vuxenkärlek är ju... villkorad, på något sätt. Den kan ta slut, nötas ut. Och i vilket fall som helst MÅSTE väl en vuxen människa kunna veta att hon klarar sig själv, eller?

Så har vi M2. I början, när hon var 1,5 år, tyckte jag att hennes blick sa "DU ÄR INTE MIN MAMMA, VAD GÖR DU HÄR?". Det kändes som att jag gjorde fel som ens var där, och att hon visste det. Nu vet jag att det finns en särskild liksom nollställd blick som småbarn har. Den betyder inte det jag trodde. Men ändå... Och även nu, 5 år senare, känns det som en stor ynnest de gånger hon visar att jag är viktig för henne. Och eländigt de dagar jag får för mig att hon nog innerst inne önskar att jag inte fanns.

M brukar påpeka att jag verkligen tror elaka saker om honom när jag tänker såhär, och han har rätt. Jag har ingen rätt att tänka så om människor jag älskar. De er älskar ju mig också. Varför gör jag dem så fula?

Droppen är väl Eldmannen. Igår insåg jag att inte ens hans kärlek är något jag vågar tro på eller ta för given :( Det känns som att han litar på och behöver tryggheten av mina bröst, men JAG duger inte. Pappa är rolig, storasyster intressant... Men mamma är mest tråkig.

Försöker slå bort tankarna, men de bubblar upp ändå. Förstör en del av våra sångstunder, gör att kvällstankarna kretsar omkring sånt, istället för vilken fin dag vi haft, med promenader, mys och bus.

Jag tycker inte att jag får vara sån här. En mamma måste vara mer oproblematisk, annars blir det inte bra.

...igår kom jag osökt att tänka på babyn i "Trainspotting". Den som dog medan mamman tände på. Den ultimata bilden av en mamma som låter sitt barn gå under medan hon är upptagen av sina egna, konstruerade, själviska egokickar.