Hemmafrutillvaron

Mannen har varit i Stockholm på jobb ett par dagar. För några veckor sedan var det Madrid, nästa vecka blir det Italien.... Jag är mest snorig, febrig, trött och, tja, lite uttråkad. Eller såhär:

Å ena sidan är jag EXTREMT GLAD att vi har börjat få så glassiga kunder och spännande uppdrag! Jag är också glad att M har det jobb han har, jag vet ju hur kul det är.

...å andra sidan känner jag mig ibland dumpad. Ensam med alla sopkorgar överfulla med bajsblöjor, tvätthögen som tycks ha muterat till något som växer snabbare än cancer, upprepningarna av mata-bytablöja-rapa-kånka-runt-på-underhållamedskallra-mata-bytablöja-rapa-kånkaruntpå... sömnbrist och till sist försäkringskassan som mest spännande (thrilleraktiga) inslag i min tillvaro. Suck. Bara tanken på det senare gör mig matt.
Men missförstå mig rätt; jag ÄR inte dumpad. Det går bara inte att komma ifrån att allt inte hela tiden känns toppen, och att Mannen lätt får vara den som missnöjet projiceras på. Han är ju "out there", träffar folk som jag gillar, gör saker som jag älskar. Jag saknar mitt jobb redan, så är det.

Men visst. Några gånger per dag när jag ligger där på soffan med otvättat hår (who am I kidding. Hela jag är otvättad) och en smajlande Eldman på magen så tycker jag ändå att det är jag som dragit vinstlotten. Han är ju liten så ynkligt kort tid, och vilken alldeles ljuvlig tid...

Just ikväll blev det bara så tydligt. Glad över att ha lite ork kvar så sent som vid 21 hann jag plocka undan kaoset i köket, torka av i vardagsrummet och fixa en mysig kvällsfika-bricka till M som skulle komma hem ungefär då. Så ringer telefonen. "Hej älskade... flyget har inte lyft ännu, jag är nog inte hemma förrän närmare 23". Blä. Min kära morsa garvade gott. "Du har snart fastnat i hemmafrufällan, hahahahhhahah"

Hilfe.
Tur att min pappa snart förhoppningsvis får sparken från Telia som så många andra. Då kan han vara morfar på deltid. I så fall: Jobbet, here I come. Åtminstone lite!