Träffade Eldmannens kirurg i torsdags. Det man hade sett på ultraljudet var ärrbildning från operationen. Inget att oroa sig för alltså. Och alla värden ser bra ut. Det finns kort sagt ingen anledning att tro att tumören är på väg tillbaka.
Jag grät en skvätt i bilen på väg hem.
Tänk att man blir så blödig av att tro att ens barn kanske kan dö. Dumt.
Min sambo hävdar att det är ett val man gör, att bli rädd. Kanske har han rätt.
Man blir åtminstone inte en bättre förälder av att oroa sig. Jag blir åtminstone mest inåtvänd och skakis.
Om en månad är det dags för blodprover igen. DET känns faktiskt mest tryggt.
...Men vad är det som hela tiden får mig att uttrycka kärlek i form av oro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar