Om förlossning

...alltid kul att ha förtjänat rätten att uttala sig om något nytt!

Börjar lite fegt med en brasklapp; ingen förlossning är väl den andra lik, och jag är medveten om att långt ifrån alla delar min erfarenhet. MEN.

Jag är glad att kunna konstatera att förlossningar inte alls måste vara särskilt hemska, inte ens första gången. Om jag ska summera det hela så skulle jag säga att "det är klart att det gör ont, men inte outhärdligt ont". Jag fick lustgas och en halv dos Petidin. Det senare efter något tjat på barnmorskan, som hävdade att det ändå var försent och inte skulle göra någon nytta. Vet fortfarande inte om jag faktiskt fick den... I vilket fall som helst så upplevde jag det när det gäller smärta som "ok, så HÄR ont klarar jag av, men det får inte göra ondare, för då blir det riktigt jobbigt!" Och det blev aldrig värre egentligen, bara lite annorlunda. Krystvärkar känns inte som öppningsvärkar. Faktum är att jag tyckte att krystvärkarna var ganska häftiga, de gick liksom att FÖRSTÅ och göra något vettigt med.

Oh well. Jag antar att jag var lyckligt lottad, och det hela gick ganska snabbt. Första värken kom vid 22-tiden, och Eldmannen föddes 11:40. Självklart måste det vara en helt annan sak att ha ont i flera dygn. Jag misstänker att det blir betydligt svårare att stå ut med värkarna när man är utmattad på riktigt.

Men for what its worth tycker jag alltså att förlossningar kan vara rätt okej. Om inte annat är det ett bra tillfälle för ens sambo att visa sig på styva linan. Inte banga, bara peppa. Hjälpa en att inse att värkarna är bra, och (viktigast!) påminna en att ANDAS. Underligt hur man kan glömma en så självklar sak :)