Eldmannen och storasyster

v9 var jag på mitt första ultraljud och fick se Eldmannen.
Fram tills dess hade allt varit fullständigt abstrakt, eftersom jag inte märkt det minsta av min gravidtet.

Upplevelsen var inte direkt världsrevolutionerande, men jag minns att jag log stort utan att kunna hjälpa det. Det fanns något där inne, på riktigt!

När jag kom hem bestämde jag och M att vi skulle berätta för storasyster att hon skulle bli just storasyster. Vi låg i sängen och pratade, och hon fick upptäcka bilden själv.

Jag: "vet du vad det HÄR är?" och pekade...
Storasyster: "nä?"
Jag: "ett ÖGA!"
Storasyster: "?!"
Jag: "...och här är det en arm!"
Storasyster: "Va?! Har du ett öga och en arm i din mage?!"

...När hon förstod vad vi menade blev hon, 5 år gammal, alldeles tårögd. Vi fick jättekramar och lyckotjut. En lillebror ville hon ha, det hade hon önskat sig länge! Då visste vi inte att hon skulle få precis just det :)

Testar iPhone

... Egentligen ett år efter start

Tjahapp, nu är han klar, säger BM

Var hos barnmorskan imorse. Hon sa att Eldmannen nu räknas som fullgången, så "nu kan han komma närsomhelst. .....eller om 7 veckor!" Yep, jag vet. Fixerat sig har han utan trams, schysst kille. Sover på nätterna och större delen av dagarna gör han också, även om han håller mig sällskap ibland med lite sparkar när jag känner mig ensam.

Hur som helst. Klar eller inte; jag hoppas på åtminstone 6 veckors tillväxt till. Annars hinner jag inte jobba klart, bädda nån barnsäng eller fixa något hemma. De närmaste två veckorna har jag inte ens tid att vara gravid, än mindre sambo, bonusmamma eller något annat utöver jobb.

Mitt i alltihop känner jag mig lite som Stålkvinnan :) Järnvärden i topp (UTAN tabletter på flera veckor!), ingen foglossning, inga krämpor... Det värsta under de senaste 8 månaderna har hittills varit allergi och utflippad körtel, ingetdera går att skylla på graviditet. Eftersom jag inte har gjort några avslappningsövningar, inte funderat särskilt mycket på bebisvård eller något annat, försöker jag njuta av känslan att "min kropp är min vän, detta fixar sig!". Konstig tanke för någon som aldrig varit särskilt fysisk, men det känns faktiskt rätt just nu. De närmaste 2 månaderna kommer att handla rätt mycket om kroppen, såpass mycket har jag förstått.

Reflektion över dödsannonser

Jag läser alltid dödsannonserna. Kollar åldrar, noterar om det bara är en halv sida eller tre helsidor. Söndagar är det alltid många annonser. Letar efter namn som fått flera annonser.

Idag såg jag en annons för en kille som var född 1970.
"...som genom en olyckshändelse ryckts bort från oss".

Varför skriver man så? Bara så att vi som läser den inte ska tro att han dog av cancer? Eller självmord?

Som att ta avstånd från alla andra 70-talister som dör. De misslyckade, som tar livet av sig själva.

Usel morsa från dag -43?

Läser lite diskussionsforum och förundras. Andra mammor verkar ha inhandlat en hel garderob, inrett ett barnrum, inhandlat barnvagn (efter MÅNGA överväganden och diskussioner om modell, pris, säkerhet etc), beordrat pappan att nu-får-han-minsann-inte-dricka-minsta-lilla-öl-längre-bebisen-kan-komma-när-som-helst...

Själv gick jag på fest med sambon så sent som i fredags. Igår fick jag en barnvagn och massor av barnkläder i påsar av min svägerska. Allting står i stort sett ouppackat i källaren i väntan på...inspiration. Eller nåt.

Jag har alltså inte förberett något alls. Försökte denna helg, men resultatet blev främst ett nytt stort skåp till köket och en ny fåtölj till vardagsrummet. Huvudet fullt av jobb, och inte så mycket bebisplanering.

Har inte övat profylax
inte tränat avslappning
inte läst på om smärtlindring
inte tagit reda på allt jag borde veta om hur man tar hand om småbebisar

I korthet inte gjort så mycket alls som andra mammor gör. Inte ens oroat mig för missfall, att bebisen ska vara missbildad eller att jag ska bli en usel morsa.

På något sätt misstänker jag att mitt moderskap kommer att fortsätta på den linjen. Frågan är om det är bra eller dåligt.